Luleås nya vård- och omsorgsboende på Kronan är toppmodernt. Nytt och fräscht. Hej och hå. Så där verksamhetsanpassat verkar det kanske inte ha varit dock.
Det är nästan svårt att tro att Luleå kommun har bedrivit äldreboenden tidigare. Starten skvallrade åtminstone inte om någon påtaglig erfarenhetsvunnen kunskap om den verksamhet som skulle bedrivas i lokalerna.
Inom kort hade fem anställda sagt upp sig och 15 andra hotade att göra detsamma. Det fanns inte tillräckligt med fungerande vilorum – vilket inte bör underskattas, det är ett delvis väldigt tungt yrke – och schemaläggningen förefaller ha varit direkt kaotisk, möjligen är den det fortfarande.
Om det hade varit ett privat företag som låg bakom driften hade blivit ett himla liv. Nu är det tyst som i graven. Kommunens omsorgschef har varit oförstående för kritiken sedan starten och menar att man gör så gott man kan. Kommunen borde dock kunna bättre. Socialnämndens ordförande Bodil Wennerbrandt Sevastik (S) ville hellre fokusera på att en del anställda inte ville säga upp sig omedelbart. Men vad ska man göra när man nyss stoltserat med att ha hindrat privata företag från att driva stället och den interna kompetensen inte riktigt räckte till?
Personalens vedermödor är, om än viktiga, ändock inte det värsta. Situationen för de äldre smäller faktiskt högre. Och finns goda skäl att ifrågasätta både det nya jätteboendet och vad det är ett tecken på.
Det är bara att titta på huset där det skjuter upp mot himlen, många våningar högt så bör problemet börja uppenbara sig. Det här inte byggt för att ge äldre en värdig ålderdom. Det är byggt för att förvara dem i väntan på att de dör.
Äldreboenden borde vara tempel konstruerade utifrån de äldres villkor och med syftet att främja gemenskap och gemytlighet, kanske till och med aktivitet. Trots allt prat om hur bra det är att vi lever allt längre så har väldigt litet av detta förts över till hur vi planerar äldreboendena.
I stället för enplanslösningar som skulle ge de intagna, förlåt boende, mer egenmakt är flervåningshus en närmast ovillkorlig regel. Därtill är de närmast tvångsmässigt fula att titta på. Det går väl att leva med för den som passerar förbi någon gång då och då men för dem som bor där är det den sista adress lär ha. Måste det verkligen se så andefattigt ut? Givetvis inte. Planarkitekten Jonas Hallberg har skrivit förtjänstfullt om detta i Göteborgsposten. Han menar att utförandet av husen tydligt visar hur äldre är nedprioriterade i politiken. Om något är han väl försiktig i sin analys.
Kronan har dock i alla fall en grönyta i direkt anslutning till boendet. En gårdsyta beläget mot Lulsundsberget. Det må ge intryck av en rastgård i ett fängelse, men är faktiskt mer än vad som finns på många boenden. Här kan man skatta sig lycklig, man slipper tas på promenader på parkeringen.
Kanske kan man där för en stund glömma bort att man i praktiken bor i en stor förvaringsenhet, konstruerad för att vara lätt att göra ren snarare än för att skapa trivsel. Förutsatt att någon hinner hjälpa en ut.
Måhända är utformningen av äldreboende avsiktlig. Vi vill ju inte att någon ska vilja flytta dit i onödan. Helst av allt ska man ju bo hemma tills man har förvandlats till en fånge i en rent livsfarlig miljö. Då kan det gå att inleda en dialog som kan mynna ut i en köplacering som möjligen kan rendera en plats på ett boende inom stadgad tid. Men det är ju sån brist på plats. Vilket ju förstås inte är så märkligt när man inte bygger fler boenden än absolut nödvändigt. Därför är numera många som får en plats på ett äldreboende så illa däran att de har nycklarna till pärleporten i ett krampaktigt grepp.
Med ett sådant klientel behöver man förstås inte planera för alltför mycket aktivitet. Eller valfrihet för den delen, vilket Gislaveds förmynderikommun nyligen visade när de bannlyste läsk från de kommunala boendenas servering. Gamlingarna kan inte avgöra vad som är bäst för dem, men det kan förstås kommunen.
Äldreboendena har blivit vår tids kollektiva undantag. Flytta på dig gamla människa, en ny generation har tagit över och nu är du bara i vägen. In i buren med dig, det blir jättetrevligt. Du ser, de har sånglekar på onsdagar. Du älskar ju att sjunga. Vi skulle gärna komma och hälsa på dig, men du vet det är så ont om parkeringsmöjligheter på Kronan. Vi kan facetime:a i stället.
Allt går ut på att man ska dö så tyst som möjligt och vara till så lite besvär som möjligt under tiden. Hur vi behandlar våra äldre har blivit en stor och kollektiv skam.