Så långt borta och ändå så nära. De flesta som hade åldern inne när attackerna skedde kan säga exakt vad de gjorde när de fick veta det. Min egen dag påminde om de flesta andras. Jag var 19 år och jobbade på Coop Forum, eller om det fortfarande var B&W, i Kungsängen. Jag skulle väl börja jobba klockan 15 och släntrade strax före det in genom huvudingången där det hängde en tv en liten bit in. Det hade samlats ett par människor där som stod och tittade upp mot den.
Då hade alldeles nyligen American airlines flight 11 flugit in i World trade centers norra torn. Skaran av åskådare växte tillsammans med den spända stämningen. Att det var allvarligt var det förstås ingen som tog miste på, men det var i princip ingen som utgick från att det var en attack. Den första reaktionen var tvärtom att det måste ha varit en olycka. En fruktansvärd sådan, men likafullt en olycka.
Det var först när nästa plan 17 minuter senare flög in i det södra tornet i direktsändning som det började gå upp för alla vad som utspelade sig framför våra ögon. Men inte förrän det tredje planet flög in i Pentagon 34 minuter senare var insikten och chocken fullständig. Det var allt den dagen kom att handla om, och det har präglat mycket av tiden därefter. I ett slag förändrades inte bara USA utan även resten av västvärlden och för den delen antar jag hela världen. 11 september 2001 blev utgångspunkten för en ny och mörkare tid.
1990-talet hade varit en bra och lugn tid, åtminstone för merparten av västvärlden. Det första Irakkriget var det mest påtagliga undantaget men det var ett begränsat krig. I stora drag var det fred, frihet och fryntlighet som präglade tillvaron, särskilt under decenniets senare halva. Det utdragna kalla kriget med sitt eviga domedagshot var äntligen över. Äntligen kunde vi blicka framåt och nu var frågan egentligen bara hur bra saker skulle bli och hur snabbt det skulle gå. Nu fanns det bara en värld, med demokrati och frihet för alla i sinom tid. Och ekonomisk utveckling genast.
Det var en tid som kännetecknades av oskuldsfullhet, eller naivitet om man vill vara något mer cynisk. Terror var inget nytt, men det var inget som togs på dödligt allvar. Bara veckor före 11-september-attackerna var det fotografering för skolkatalogen i en gymnasieskola där flera av mina vänner gick. Den drogs in direkt efter att den hade skickats ut eftersom ett antal pojkar i en av klasserna hade tyckt att det var lite roligt och tonårskaxigt att ha på sig tröjor med texten "al-qaida soldiers". Tydligen reagerade ingen på det när fotona togs, men ett par veckor senare var det annorlunda.
Å ena sidan finns det gott om anledningar att anse att USA vann. Inte nog med att man efter mycket om och men fick fatt på Usama bin Ladin för tio år sedan. Även om USA har radikaliserats lever en stor jämlikhetskultur kvar. Det blev ingen omfattande hatstorm mot muslimer. Det var inte förrän Donald Trump lutade sig mot islamofobin i sin valkampanj som den på allvar trädde in i politiken. Och då skedde det mot bakgrund av Islamiska statens härjningar och en omfattande flyktingvåg med oklara säkerhetsimplikationer.
Å andra sidan kan man argumentera för att al-Qaida lyckades med sina attacker. USA, och hela västvärlden för den delen, har förändrats. Den optimism som präglade oss och våra reaktioner innan har bytts ut. Inte nog med att vi kan föreställa oss att någon vill oss väldigt ont. Vi utgår från det och väntar oss det till och med från våra egna. Det offentliga samtalet såsom det ser ut i dag skiljer sig från det som var för 20 år och en dag sedan mer än i grader. Nu är revolutionen grunden och alla som inte är oreserverat med en rörelse är fiender till den och det goda den kämpar för. Det är fördummande och deprimerande.
Några enkla slutsatser kring följderna av attackerna för tjugo år sedan går inte att dra. Det är många faktorer som spelar in i varje litet steg i utvecklingen sedan dess. Men några saker kan vi vara säkra på. Utvecklingen under dessa två decennier har varit långt ifrån odelat positiva för västvärlden. Från tron att demokratins seger var obeveklig är den mer ifrågasatt än någonsin, även i våra egna länder. Väst har tappat tilltro och attraktion på världsscenen, inte minst genom tillbakadragandet från Afghanistan.
Men värst av allt är kanske förlusten av optimismen. Tron på både att vi har något fint och bra och att vi kan och kommer att göra det ännu bättre. Både för oss själva och andra. Den känslan verkar ha rasat tillsammans med de två tornen.