Gästen: Rikedom kräver ansvar

16 maj 2013 06:00

SVERIGE ÄR det OECD-land där andelen "relativt fattiga" har ökat mest mellan 1995 och 2010. Andelen ökade från 3,7 till 9,1 procent, rapporterar Svenska Dagbladet (15/5).

Det fick igång blogg- och twittervänstern. Cyberrymden svämmade över av kommentarer av typen "borgerlig politik funkar".

Men läget är inte så dramatiskt som vänstern vill ge sken av. "Relativt fattiga" är enligt OECD de hushåll vars disponibla inkomst är lägre än 50 procent av landets medianinkomst. 2011 gick alltså gränsen för relativ fattigdom vid en disponibel inkomst på drygt 8.900 kronor i månaden. Det är ungefär vad fullt studiemedel ger, och alla som har levt på studiemedel vet att det inte är lyxigt men att man klarar sig.

Att vara fattig är för de flesta att inte ha råd med mat, hyra, kläder och medicin, inte att vara tvungen att välja bort märkeskläder, dyraste mobilen och utlandsresan. Hans Heggemann vid SCB säger till SvD att han inte vill ta ordet "fattigdom" i sin mun när det handlar om relativ fattigdom, utan att han föredrar ordet inkomstspridning.

Och inkomstspridningen i ett land kan faktiskt vara för liten. När a-kassa och sjukskrivning ger lika mycket eller mer pengar än ett låglönejobb finns inga incitament att jobba, och när ingångslönerna är alltför höga bildar de effektiva hinder för oerfarna att ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetsmoralen i ett land kräver att det lönar sig att jobba. Den som tvivlar bör minnas sjukskrivningarnas Sverige före maktskiftet 2006.

Att det ska löna sig att jobba, att det är orättvist när den arbetande låginkomsttagaren får klara sig på mindre än vad höginkomsttagaren har i a-kassa, att det är viktigare att bekämpa fattigdom än rikedom - det är de borgerliga standardargumenten för inkomstspridning, närhelst "klyftorna" diskuteras.

Men om borgerligheten inte ska låta som ett propagandistiskt ungdomsförbund måste man också fundera över om det finns någon gräns där inkomstspridningen blir för stor.

Det går inte att sätta en siffra på vid vilken grad av inkomstspridning som sammanhållningen i ett samhälle hotas. Det handlar snarare om beteendet hos de rikaste. Seriefiguren Bamse säger att den som är stark måste också vara snäll. På samma sätt bör den som är särskilt rik känna ett ansvar för det samhälle där rikedomen har tjänats ihop.

Om de ekonomiskt mest privilegierade använder sina pengar till att dra sig undan i segregerade reservat, och på så sätt bidrar till enklavisering av samhället, då tar de inte ansvar. Då bidrar deras rikedom till att hota sammanhållningen, och ingen värnskatt kan ersätta ansvaret de smiter undan. Det bör borgerliga minnas, när vi förklarar varför en alltför liten inkomstspridning är skadlig.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marika Formgren