”Går det ens att komma närmare en kollaps”, utbrast WWF:s naturvårdsexpert Olle Forshed (GP 10/10).
Det krävs inte mycket allmänbildning eller eftertanke för att inse att påståendet inte kan stämma. I synnerhet inte om man följt Living planet report genom åren. Årets rapport visade 73 procents minskning mellan 1970 och 2020. 2014-års rapport visade en 52 procentig minskning mellan 1970 och 2010. Det skulle innebära att 40 procent av alla de djur som fanns 2010 försvunnit år 2020. Det är inte rimligt.
Med den här takten är planeten snart helt tömd på vilda ryggradsdjur. Det är inte heller rimligt.
Hur har det kunnat bli så här? Varför hävdar rubrikerna att tre av fyra vilda ryggradsdjur försvunnit när rapporten inte ens anger det? WWF tittar ju bara på sisådär 5 500 av de drygt 60 000 arter som finns. Organisationen medger också att ”indexet speglar den genomsnittliga förändringen i de undersökta bestånden – inte utrotning av arter eller antalet djurindivider.” Rubrikerna är fel.
Denna genomsnittliga förändring räknas fram på ett märkligt sätt kallat geometriskt medelvärde. Det är inte det lättaste att förklara, men tänk att det i en kommun finns 100 älgar. I grannkommunen finns också 100 älgar. Alla kan nog enas om att det finns totalt 200 älgar och att snittet per kommun är 100 älgar.
Vid nästa mätning har 99 av älgarna gått över kommungränsen. Den ena kommunen har således 199 älgar, och den andra har bara en. De flesta kan nog komma överens om att det fortfarande finns 200 älgar och att snittet är 100.
Men inte WWF. WWF multiplicerar indexförändringarna mot basår med varandra och räknar sedan fram kvadratroten ur produkten. I det här fallet roten ur 1,99 (ena kommunens ökning) gånger 0,01 (andra kommunens minskning), vilket blir 0,141. Så trots att vi har lika många älgar som innan visar en WWF-beräkning på en 86-procentig minskning. När WWF räknar blir 100 älgar bara 14.
Det här är inte seriöst. Än värre blir det när diverse experter ges mediatid för att ge sina recept på hur vi ska komma till rätta med det påstådda problemet. Flera stycken har föreslagit att vi ska äta mindre kött för att spara yta till vildmark. Det är ett så generellt påstående att det är fel.
För det är nämligen tvärtom. Om vi inte tar tillvara på gräs, löv, biprodukter och spannmål som inte håller brödkvalitet, och förädlar detta via djuren måste vi odla upp mer åker. Med ännu mindre mark kvar för det vilda.
Vi ska vara rädda om naturen men så länge människor vill ha mat, kläder, hus och värme måste vi bruka naturen. Det innebär att vissa djurindivider får flytta på sig eller till och med dö. Vår påverkan på naturen är oundviklig.
En förutsättning för att kunna hålla denna påverkan så låg som möjligt är dock att både diskussion och beslut vilar på fakta och saklig grund. Inte på överdrifter och rena lögner.