Den största frågan är förstås den kommande folkomröstningen som nu föreslås ske söndag 11 oktober. Folkomröstningar i sakfrågor är i allmänhet något negativt. De låser det politiska läget över en lång tid i frågor där opinionen faktiskt skiftar. Samtidigt kan de vara ett viktigt vapen när politiska företrädare tappar kontakten med sina väljare och konsekvenserna anses bli för stora.
Skolan är ett märkligt område politiskt. Rent praktiskt ska det vara en kommunal angelägenhet, men säg det riksdagsparti som inte försöker detaljstyra skolan från Stockholm. Det finns också ett politiskt fokus på åtgärder som inte sällan helt saknar stöd i forskningen. Att minska storleken på såväl klasser som skolor hör till detta.
Luleå vill centralisera skolan. Det är förståeligt. Resurserna är begränsade och effektivitet är viktigt för att få ekvationerna att gå ihop. Ju mer skolorganisationen kostar, desto mindre pengar blir det över till annat.
Dock finns det inte något egentligt krav på att vi ska vara så rationella och effektiva som möjligt. Inom huvudsakligen självklara gränser har vi en att ordna samhället som vi vill, även om det inte är organisatoriskt optimalt. Men det kräver också att man vet vad det är man begär.
Småskolor smakar bra och de är viktiga för sammanhållningen och livet i byn, det kan man inte bortse från. De är inte sällan den sista resten av ett en gång mer levande samhälle. Därigenom är de en länk till historien och till den egna identiteten. Men smakar det så kostar det också. Att vilja ha kvar småskolorna innebär ofrånkomligen att man ställer krav på andra att betala mer för att man själv ska få något. Dessutom är det något som egentligen inte har med barnens utbildning att göra. Det bästa hade kanske varit om byn kunde driva vidare skolan själv som en friskola, men där sätter strikta regler ofta stopp.
Det är också värt att fundera över vad som faktiskt är bäst för eleverna. Små skolor har omvittnat svårt att få tag på lärare, legitimerade eller ej. Distansundervisning är ett gott komplement, men med den nu rådande krisen som undantag har det inte accepterats som alternativ.
Hur mycket man än gillar småskolorna är det en svårsmält propå. Och coronakrisen ställer till det än mer. Alla kommuner kommer att ha mindre pengar att röra sig med. Att tro att regeringen ska kompensera detta fullt ut är i nivå med att tro på tomten i vuxen ålder. Det kommer att vara ansträngt under lång tid framöver. Det blir svårt att inte ta hänsyn till detta.