Av vad som sker runtom i Europa att döma går Socialdemokraterna en mörk framtid till mötes vad partiet än gör. Men av något skäl verkar S ha släppt sitt skamgrepp om svensk politiks ädlare delar självmant.
Det såg ut som att det skulle kunna hända redan för över ett decennium sedan. Under Mona Sahlins tid vid det socialdemokratiska rodret började fanan halas och när Håkan Juholt tog över talade även socialdemokratiska analytiker om att S höll på att bli förlorarnas parti. En vanlig uppfattning då var även att S alltid är dåligt i opposition; att partiet var framgångsskadat efter att ha haft makten nästan oavbrutet i nära nog ett århundrade.
När Stefan Löfven valdes till ny kapten tog skutan visserligen in vatten men efter en snabb tur på skeppsvarvet på Sveavägen såg den ut att flyta igen. Vinden fyllde seglen och besättningen var åter vid gott mod. Det var inte tillräckligt för att faktiskt vinna valet men det räckte för att regera och det var nog så gott.
Sedan dess har partiet förklarat sig vara än det ena, än det andra. Från Sveriges försvarsparti och de laglydiga vapenägarnas försvarare till krishanteringsmästare och garanten för en minskad invandring. Verkligheten har dock visat sig vara något annorlunda.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) avbröt nyligen försvarssamtalen eftersom partiet inte är redo att skjuta till en enda krona och det därför fanns väldigt lite att faktiskt diskutera med de andra partierna. Vapenägarna får gång på gång utstå regeringens försök att avväpna dem medan gängskjutningarna fortsätter som vanligt, nationella insatser till trots. Såväl migrantkrisen 2015 som den nuvarande coronakrisen har visat att S inte längre förmår fatta beslut, vad som än ligger i den andra vågskålen. Och i går stod det klart att de senaste årens tal om minskad invandring inte kommer att bli mer än just det.
Bilden av S som ett parti som till slut alltid gör det rätta är borta. Men frågan är vilken skepnad partiet kommer att landa i framöver. Den gröna profileringen lär inte leda långt. När allt kommer till kritan kommer MP och till och med Centerpartiet alltid att vinna den striden. Kanske är det tidigare förutspådda förlorarspåret allt som återstår; att ta kampen med V om att vara bidragslinjens stora förespråkare. De invandrargrupper som har blivit viktiga väljare lär stanna kvar och se sitt inflytande öka ytterligare. En sak är åtminstone säker, det finns ingen väg tillbaka längre.