Författaren, riksdagsledamoten, journalisten och högskoleläraren Viktor Rydberg (1828-1895).
Men hans dikt Tomten fortsätter att vara älskad och de flesta av oss kan sjunga med i psalmen Betlehems Stjärna; den som börjar med orden "gläns över sjö och strand", och som ursprungligen handlar om en roddtur på Vättern.
Faktiskt skulle man kunna säga att om Charles Dickens formade den engelska julen gjorde Rydberg detsamma för den svenska. Framför allt var det hans länge omåttligt populära barnbok Lille Viggs äventyr på julafton, med illustrationer av Jenny Nyström, som blev stilbildande för hur en svensk jul skulle firas.
Men det är synd att det är mest till jul som vi uppmärksammar Rydberg. Visserligen var han det sena 1800-talets stora kulturpersonlighet. Men hans auktoritet som samhällsdebattör varade ett halvt sekel efter hans död. Ingen annan offentlig kulturperson har haft samma folkliga förtroende och få har haft en liknande intellektuell verkshöjd. Han deltog i debatter om så skilda ämnen som kristendomens lära, yttrandefrihet, försvar, utrikespolitik, utbildningsfrågor och naturligtvis om de sociala konsekvenserna av industrialismens genombrott. Han opinionsbildade i flera roller: som journalist, riksdagsman, högskolelärare och poet. Man kan säga att han förkroppsligade det engelska uttrycket ”public intellectual”.
Så varför är han i dag främst närvarande som hustomte om julen? Ett svar är att han inte passade in i 1900-talets åsikts landskap. De flesta av hans ståndpunkter höll förvisso, men han skavde också eftersom han inte tydligt passade in i något parti eller ideologi. Av forskare har han omväxlande kategoriserats som socialist, konservativ och liberal. Faktiskt finns det gott om citat och ställningstaganden som stödjer alla tre beskrivningarna, men det finns också de som talar emot. I dikten Den nya Grottesången tar han till exempel upp samhällsproblem ur arbetarrörelsens perspektiv, men i efterordet varnar han för socialismen. Rydberg ville inte räknas in i någon grupp utan stå själv.
Det är just det draget som gör att man kan önska honom tillbaka. Vår tids kulturpersonligheter med klippkort till tv-sofforna deltar ju ofta i debatten mer som personliga varumärken. Alla vet på förhand vad de ska tycka. Rydberg skulle till exempel säkert ha haft ett och annat att säga om Tidöavtalet – men han skulle åtminstone ha läst det först. Att våga bilda sig en egen uppfattning var viktigt för Rydberg. Han var ingen polemiker. I böcker som Vapensmeden och Den siste athenaren varnar han för grupptänkande, polarisering och för fanatism. Han vill påminna oss om att dessa fenomen kan uppstå kring alla ideologier och i alla tider. Idealet är i stället att tänka själv, inte förblindas av tidsandan och inte dras med av mobben. Så nog skulle vi behöva en eller flera Viktor Rydberg i dagens offentliga samtal.