Du får givetvis använda resten av bostaden precis som vanligt. Staten är inte hjärtlös. Du får bara inte använda golven. Du äger givetvis också fortfarande din bostad, med lån och allt annat som följer med. Den enda pyttelilla inskränkningen är som sagt att du inte får trampa på golven.
Dina synpunkter om att detta innebär att du inte kan använda bostaden och att den ju då blir värdelös bemöts med att du inte på något vis är förbjuden att använda bostaden. Det är ju bara den lilla del som utgörs av golv som är skyddad.
Ungefär så här har Sveriges markägare haft det under lång tid. Det allmänna har omöjliggjort enskildas skogsavverkningar, jordbruk och annat bruk av naturen utan att ge någon ersättning för ingreppen. Kvar har markägarna stått med mark som i praktiken blivit värdelös.
När nu tjänstemannaväldets framfart börjar nå domstolarna ser vi också att ägande- och brukanderätten återupprättas. Det uppseendeväckande är att detta sker utan att några nya lagar stiftats. Domstolarna har bara tolkat de befintliga lagarna. Detta innebär att det torde finnas många markägare som under flera år orättfärdigt inskränkts i sitt brukande för att de inte tagit strid mot staten. Detta är mycket illa.
Nyligen kom emellertid Högsta domstolen med ett glädjande avgörande. 2015 anmälde en skogsägare en planerad gallring till Skogsstyrelsen. Eftersom det i området fanns spelplats för tjäder förbjöd myndigheten 2017 avverkning. Markägaren krävde ersättning för inskränkningen. Nu, nästan åtta år senare, har dom fallit.
Domstolen menar med hänvisning till regeringsformen att markägare under speciella omständigheter har rätt till ersättning när pågående markanvändning avsevärt försvåras. Med särskilda omständigheter avses i det här fallet att det är alldeles för betungande för markägaren att ensam bära kostnaden för statens påhitt. Staten ska därför ersätta markägaren med cirka 3,4 miljoner kronor, plus rättegångskostnader.
Ett annat exempel är den lantbrukare i Eskilstuna som tog en stor ekonomisk risk genom att i domstol kräva kommunen på ersättning för inskränkningar i hans möjligheter att bedriva jordbruk. Efter flera års processande tilldömdes han nästan 50 miljoner kronor i ersättning för att han förbjudits att odla potatis.
Det är bara att hoppas att dessa framgångar fortsätter. Det ska inte gå att så lättvindigt inskränka människors ägande- och brukanderätt och på så vis göra deras egendom mer eller mindre värdelös. En from förhoppning vore också att det inte bara är större markägare som tar det allmänna till domstol. Staten ska inte komma undan med orättfärdiga inskränkningar bara för att offret inte har råd att slåss, eller att inskränkningen betingar ett mindre värde än vad den eventuella rättegången kostar. Det måste sluta vara skillnad mellan att ha rätt och få rätt.