Fågelvägen är det ungefär lika långt från Stockholm till Belarus huvudstad Minsk som det är till Luleå. Men där den som reser norrut möts av frihet och det bästa Sverige har att erbjuda möts den som rest åt sydöst av en regelrätt diktatur.
Det är lätt att glömma bort. Den belarusiska diktaturen gör oftast inte så mycket väsen av sig. President Aleksandr Lukasjenko är oftast nöjd med att få vara ifred och förtrycka sitt folk och intala sig att han är det bästa för dem. I en tid som präglas av alltmer aggressiva autoritära och totalitära stater såsom Ryssland och Kina smälter Belarus lätt in i bakgrundsbruset. Men ibland bryter signalerna som sänds från det kämpande folket igenom. Så blev det också efter presidentvalet i söndags.
President Lukasjenko vann en bekväm seger, hela 80,8 procent av rösterna. Det är inte illa. Det skulle i alla fall inte vara illa om det inte vore för att precis alla vet att valen är hårt manipulerade. Bevisen för detta är lika övertygande som vanligt. Det som sticker ut och det som gör detta till något annat än tidigare val är Lukasjenkos motståndare.
Svetlana Tichanovskaja är tvåbarnsmamman som utmanade Europas sista diktator. Hon lyckades samla oppositionen bakom sig, ett nog så imponerande dagsverke, och gav ett ansikte till möjligheten för folk att få uppleva ett annat Belarus. Hon underskattades kraftigt av regimen. Tack vare Tichanovskaja står Belarus ännu och väger.
Det blir alltid protester efter presidentval i Belarus. Den mer hängivna oppositionen demonstrerar, inte minst för att försöka påminna omvärlden om att Belarus är en diktatur. Regimen svarar med att ta i med hårdhandskarna, som diktaturer gör. Oppositionella misshandlas och fängslas. Någonstans i EU brukar det mullra lite om sanktioner och så släpps ett antal ur förvaret. Den organiserade oppositionen är begränsad och snart ebbar protesterna ut. Belarus faller i glömska till nästa riggade val.
Inte så denna gång. Protesterna har inte bara hållit i sig. De har ökat. Många utanför den sedvanliga gruppen oppositionella har anslutit sig. Efter att ha tagits in och med rädsla för sina barns liv tvingats uppmana demonstranterna att gå hem igen har Tichanovskaja flytt landet och befinner sig nu i säkerhet i Litauen. Hennes roll i processen är nu över, men det kan vara den viktigaste och mest välspelade rollen på den belarusiska scenen sedan Lukasjenko själv gjorde entre för 30 år sedan. Gnistan som hon har tänt vägrar att slockna.
Lita dock på att diktaturen gör allt vad den kan för att slå ned detta det största hot mot den på många år. I går morse släppte regimen ett stort antal människor som arresterats i samband med demonstrationerna. Många är tydligt märkta av tortyr. Varför de släpptes är oklart. Kanske beror det på att fängelserna nu är överfulla och man vill ha plats för nya massarresteringar. Kanske vill man mildra solidaritetsaktionerna och strejkerna som brutit ut runtom i landet. Möjligen är det ett försök att blidka EU:s utrikesministrar som möttes samma dag.
Det går inte att veta hur den belarusiska diktaturen tänker. Men vi kan göra vår del i att hålla uppe det tryck som byggts av personliga uppoffringar och umbäranden. EU får inte blidkas av detta skendrag. Sanktioner mot ledarskapet måste införas med tydliga krav på vad som ska uppnås för att de ska tas bort: Ett nytt, fritt, internationellt övervakat val måste hållas, de ansvariga för övergreppen måste åtalas och reformer för att garantera medborgarnas rättigheter genomföras.