Att kalla det en mardröm gör knappast saken rättvisa. Släktingen som när hon visste att modern var ute beslöt sig för att se efter hur var det ställt beskrev att gå in i lägenheten som att träda in i en skräckfilm (Expressen 1/12).
Den numera 70-åriga modern ska ha blivit överbeskyddande gentemot sin son efter något slags händelse i släkten. Pojken, som då gick i sjunde klass och av släktingen beskrivs som fullt normal, togs ur skolan och isolerades i lägenheten av sin mor. Det var nästan tre decennier sedan.
När släktingen hittade honom i mörkret i köket hade han så såriga och svullna ben och fötter att han knappt kunde gå. Han hade inga tänder och språket var nu klart underutvecklat. Men han kände ändå igen sin släkting. Hon övertygade honom att de skulle se till att han fick vård och att han aldrig skulle behöva återvända.
Vilket helvete den här mannen har genomlevt lär vi aldrig få veta, än mindre kunna förstå. Men vi kan förstå hur det kunde hända. Det borde förstås inte ha hänt. Vi har trots allt skolplikt och det ska inte gå att bara ta barn därifrån utan att det sociala börjar ställa frågor. Ändå blev det så här.
Sanningen är att det händer lite då och då. Sällan med just detta utfall, men likafullt. Släktingen har berättat om hur hon under många år har försökt få såväl andra släktingar som myndigheter, från socialtjänsten till sjukvården. Hela tiden ska hon ha mötts av utsagor i stil med att det är inget brottsligt och att alla måste få leva sina liv.
Det är sånt vi drar till med när vi inte vill titta. När det vore för jobbigt. Det har hänt många gånger. Hur många romska barn har exempelvis inte försvunnit för att dyka upp igen flera månader eller år senare. Alldeles för sällan var det någon som letade efter dem. De måste få leva sina liv.
Även om det är rätt och riktigt att låta människor leva de liv de önskar är det inte ett godtagbart skäl att låta barn lida. Det får det aldrig vara. Det kan vara fruktansvärt jobbigt att vara de som tränger sig på, gör oönskade hembesök och ställer frågor som ingen vill ställa. Men det måste göras. Valet mellan en småkränkt vuxen och ett barn som faktiskt far illa måste vara enkelt. Samhället har ett ansvar att skydda alla små, de kan inte göra det själva.
Vi kan förstås förklara det med bristfälliga rutiner. Men det egentliga skälet är en ovilja att se in i ett mörker vi helst inte vill ska finnas där.