Talibanerna har inte förändrats, sade LTU-studenten Danial Samadi till Kuriren i samband med lördagens demonstration i centrala Luleå. Det har han förstås helt rätt i. De har bara lärt att sminka sig strategiskt. I grund och botten är det samma skräckvälde som tidigare – och som får medeltidens sämsta stunder att se lockande ut – som väntar.
Det är inte att undra på att många är besvikna. Poängen med den långa insatsen i Afghanistan var väl att ge landet bestående frihet? Det var i alla fall namnet på USA:s insats som med tiden växte och tog över hela den internationella insatsen i landet. Men inget land begav sig till Afghanistan med det syftet, vilket professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell förtjänstfullt beskrivit i det digitala essämagasinet Kvartal (11/9).
USA ville för allt i världen inte gräva ned sig i ett långvarigt statsbygge. Och resten av de deltagande länderna följde huvudsakligen med för att bevisa sin duglighet och lojalitet med USA. För svenskt vidkommande var det också ett viktigt led i omställningen till den insatsorienterade försvarsorganisationen som skulle ersätta totalförsvaret.
Agrell påpekar bland annat det penibla i att den svenska militära insatsen aldrig sammankopplades med biståndsarbetet. Det var två strikt ickekommunicerande kärl. Något demokratibyggande inslag fanns helt enkelt inte i den svenska målbilden. Vi trodde nog att vi bidrog till något positivt på något sätt, inte minst med det enorma biståndet. Men det var inte något organiserat. Vi hade ingen egen strategi, inget eget mål. Vi var i någon mening bara där och folket på plats försökte givetvis göra det bästa av situationen. Problemet fanns på hemmaplan.
Efter tillbakadragandet har det blivit uppenbart att det kanske finns ett europeiskt intresse av ett stabilt Afghanistan. Men vi saknar resurser att skapa det på egen hand, ens i den nominella version som funnits de senaste 20 åren. Kanske kan det bli en bit i pusslet där vi sakta inser att vi måste garantera vår egen säkerhet och inte bara kan förlita oss på USA.
Det hjälper förstås inte afghanerna som går en mycket mörk framtid till mötes. Dessvärre finns det inte mycket som vi kan göra för dem. Många som har bistått och arbetat för Sverige har kunnat komma hit. Mer än så kommer vi inte att kunna göra.
Men vi nådde åtminstone våra egentliga mål i Afghanistan. Vi var där. Demonstranterna lär inte nå sina mål, men de gör rätt i att påminna oss om vad afghanerna nu tvingas genomlida.