Givet att det tidigare bara har hittats tre rödockragravar i Norrbotten är det inte särskilt svårt att förstå hur exalterad man skulle bli som arkeolog om man plötsligt hittade fem till i ett svep. Ett sensationellt fynd på alla sätt och vis. Därmed är det också tämligen lätt att förstå besvikelsen som ofrånkomligen uppstår när man inser att gravarna är skadade.
Med besvikelse följer också frustration. Varför måste det blir på det här viset? Vi styr ju över hur vi använder skogsmaskiner. Det måste gå att göra bättre. Vi borde inte behöva offra våra fornlämningar för att fälla lite träd.
Så är det förstås också i den bästa av världar. Då skulle vi veta exakt var alla fornlämningar är och enkelt kunna köra runt dem och lämna alla historisk kunskap intakt. Till mänsklighetens fromma och med minimal åverkan på skogsbruket. Perfekt!
Problemet är störst här i norra Sverige. Som förklaras i Kurirens reportage ligger fornlämningarna här mycket närmare ytan och saknar det naturliga skydd som fornlämningarna söderut har rent naturligt. Därför blir skadorna från skogsmaskiner mycket mer frekventa och gör större inverkan på fynden.
Frida Palmbo är arkeolog på Norrbottens museum och säger till Kuriren att hon inte har något emot skogsbruket, men att hon skulle vilja se fler begränsningar för markanvändning. Hon skulle vilja förbjuda markberedning "i sandiga marker nära vattendrag, myrar och forntida strandlinjer" och upprörs över att man kan få markbereda någorlunda nära kända fornlämningar. Samtidigt säger hon också i artikeln att det aktuella fyndet är unikt för att man inte visste att rödockragravar kunde ligga så tätt.
Fornlämningar kan finnas var som helst. Det kan man inte kräva att skogsägare ska hitta. Gör dem det så för all del – toppen! Men det är inte deras uppgift. Och vi kan inte stoppa skogsbruket och nyplanteringen – vilket ju praktiskt taget blir följden utan markberedning – enbart för att det kan finnas fornlämningar någonstans. Ekonomin skulle rämna för såväl privatpersoner som för staten.
Det är tråkigt när fornlämningar skadas. De är en häpnadsväckande portal tillbaka till vårt förflutna och vi ska ta vara på dem på bästa görbara sätt. Men det finns också en gräns för hur mycket vi kan späka oss själva enbart på grund av att vi inte är de första att sätta våra fotavtryck på denna plats på jorden. Gick det att leva förr måste det gå att leva nu.