För fyra veckor sedan upptäcktes fem fall av covid i Norrbotten. Förra veckan var det 75 fall. Statistiken från Region Norrbotten som presenterades i går är väldigt tydlig. Det går åt fel håll och det i en rasande fart.
Den andra vågen är här. Det förefaller som att de som smittas nu relativt sällan behöver intensivvård, jämfört med tidigare. Det är dock ännu tidigt i förloppet och inget att ropa hej för. Efter en period av ökad hänsyn rör sig många som inte hör till riskgrupperna som vanligt igen. Det är slarviga krogbesök, handskakningar och kramar på stan. Detta samtidigt som åtgärderna som är tänkta att skydda särskilt de äldre har varit i full effekt.
Det verkar således inte osannolikt att det i väsentligt högre utsträckning är människor utanför riskgrupperna som har smittats. Detta skulle kunna vara en bidragande faktor till att en lägre andel smittade nu behöver intensivvård.
Förhoppningsvis inser allt fler att sötebrödsdagarna är över – igen. Det är bara rimligt att dem som inte tillhör riskgrupperna tar den största smällen den här gången. Att behöva arbete hemifrån mer, göra sitt eget te och ha fler digitala möten igen är ingen höjdare. Inte heller att dagligen ärligt känna efter om man har några symptom och därefter kanske tvingas ställa in efterlängtade aktiviteter. Det ska ingen påstå. Men det är faktiskt en i sammanhanget liten uppoffring.
Jämförelsen bör göras med de äldre som har burit det tyngsta lasset. När den första vågen slog till var vi dåligt förberedda och sena att agera. Därför drabbades äldre hårt. Kanske var det detta som gjorde att de äldre nästan i panik i det närmaste låstes in.
Det är ingen tvekan om att 2020 har varit ett jobbigt år för många. Men för många äldre har det varit en ren plåga. Vi är sociala varelser, vilket inte minst har visats i hur mycket vi har längtat efter att kunna träffa folk som vanligt igen. Det gäller flera gånger om på våra äldreboenden.
Många lever goda liv på sin boenden. De har en meningsfull tillvaro oaktat världen utanför. Men många har det inte. Den här långa perioden av isolering har orsakat en orimlig nivå av lidande för många. Med tiden försvinner också lusten till livet. Detta har vi ett gemensamt ansvar att undvika.
I stället för att isolera våra äldre en gång till och se hur många som klarar sig den här gången kan vi välja att lägga ansvaret för att få ned smittan på oss själva. Det är ärligt talat inte för mycket begärt.