Liberalerna vill se en borgerlig regering efter nästa val. Det var allt Nyamko Sabuni, L:s kämpande partiledare, hade behövt säga. Men givetvis följde en evighetslång lista med anledningar till att det var bra att gå med i januariöverenskommelsen och reservationer mot en borgerlig regering. Det är väl bara L som kan använda ett förtydligande till att förvirra landet så till denna grad.
Vad vill L efter nästa val? Ingen vet. En del av partiet, som just nu är i knapp majoritet i ledarskiktet, vill se en borgerlig regering med Ulf Kristersson (M) som statsminister. Detta var också Sabunis avsikt när hon valdes. En annan del vill dock under inga som helst omständigheter bli potentiellt beroende av stöd från Sverigedemokraterna.
Politiskt var förstås beskedet – i den mån det alls existerar – väntat. L har inget att hämta i den rödgröna mitten. Centern och Miljöpartiet äger det utrymmet och vänsterväljarnas intresse av Liberalerna är inte i närheten av att sträcka sig till valurnorna. Kulturskillnaderna är alltför stora. Och de egna väljarna har en tradition av att straffa L när det lierar sig med Socialdemokraterna. Sannolikheten att partiet tappar sin riksdagsplats om det inte lämnar sin nuvarande position är överhängande.
Men det lär krävas mer än en vag viljeyttring med en asterisk efter för att de borgerliga väljarna ska lita på L igen. Det var trots allt i förra valet som partiet sade sig arbeta för en borgerlig regering och sedan sålde ut högern för att låta Stefan Löfven fortsätta som statsminister.
Ska L ha någon chans på att återfå högerväljarnas förtroende krävs att man visar sin hängivenhet. Men L kommer inte ens att lämna januariöverenskommelsen trots att den sänker partiet i opinionen dag för dag. Man fortsätter att stötta den socialdemokratiska regeringen. Vem ska övertygas av den här sammantagna bilden?
I en perfekt värld har L en naturlig plats på den borgerliga planhalvan. Borgerligheten behöver ett socialliberalt alternativ som kan ta hand om moderata väljare som blir missnöjda när partiet håller rent högerut. Och överlappningen av moderata och liberala väljare är förvånansvärt stor. Många betraktar det som ett givet andrahandsval. Dock inte så om partiet stöttar en socialdemokratisk statsminister. Det tolererar man inte. Då går de märkligt nog hellre till C även om det partiet har gjort exakt samma sak. Det är verkligheten L måste förhålla sig till.
Vill de överleva nästa riksdagsval kommer det att krävas en betydligt klarare försäkran än detta.