Åttonde april tog tre självkritiska S-veteraner bladet från mun på debattplats i NSD. 

Luleås tidigare kommunalråd Kjell Mickelsson och Yvonne Stålnacke samt mångåriga riksdagsledamoten Birgitta Ahlqvist konstaterade att många av de problem som dagens kommunpolitiker tvingas hantera är konsekvenser av tidigare beslut i historien (eller kanske snarare sagt icke-beslut).

I artikeln pekade de på att Luleå kommun låtit lokalkostnaderna skena, att investeringarna länge legat på nivåer som inte är långsiktigt hållbara samt att underhållet av fastigheter, vägar och gator varit eftersatt under lång tid.

Det har byggt upp ett antal problem som måste hanteras.

• Luleå kommun har numera skollokaler för 9.300 grundskoleelever men i verkligheten finns bara 7.500 elever.

• Det har byggts upp en stor underhållsskuld. Underhållet av skolor, förskolor, äldreboenden och andra fastigheter beräknas vara eftersatt med 500 miljoner kr. För vägar och gator är siffran lika stor. Totalt handlar det alltså om en miljard kr –  tusen miljoner kronor!

Vid ett seminarium i förra veckan redovisade ekonomichefen Jan Öström dessutom ett antal alarmerande siffror.

"Luleå kommun använder mer än 100 procent av skatteintäkterna till drift. Kommunen använder tillfälliga pengar för att bedriva permanent verksamhet",  konstaterade han.

Underskottet kommer att uppgå till hela 270 miljoner kr redan 2022, om inget görs.

Det är en situation som riskerar att bli som Ebberöds bank.

För yngre generationer kan jag berätta att Ebberöds bank är ett danskt folklustspel som hade sitt uruppförande 1923. Det handlar om en välmenande men vanskött bank.

Banken lånar in pengar till åtta procents ränta och lånar ut till fyra procent. Det blir populärt bland kunderna, men i längden är det så klart en katastrofal affärsidé.

Ohållbart är det också om en kommun börjar låna för att klara den löpande driften. Då är det något som inte stämmer i den grundläggande kalkylen.

Man måste ha pengar i näven för att kunna handla, som Göran Persson sa som finansminister en gång i tiden.

Till detta ska läggas att Luleå hör till de kommuner som ska bidra mer till kostnadsutjämningen, ett system som finns för att utjämna skillnaderna mellan landets kommuner.  

Det handlar om ungefär 80 miljoner kr, vilket inte är felräkningspengar i kommunbudgeten.

Höjningen av de generella statsbidragen i statsbudgeten för 2020 ger viss kompensation men löser inte de grundläggande problemen.

"Det förändrar i princip ingenting. De ökade merkostnaderna för skatteutjämningen, plus att det försvinner en del riktade statsbidrag, gör att tillskottet från staten blir plus-minus-noll för Luleå", konstaterar kommunalrådet Niklas Nordström (S).

Det är också bakgrunden till att socialdemokrater, moderater och landsbygdspartister kommunfullmäktige förenat sig för att skapa balans i kommunekonomin.

Oroande är dock hur lättsinnigt vissa oppositionspartier hanterar läget. En brokig allians av missnöjda – Sjukvårdspartiet, Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Liberalerna och Rättvisepartiet Socialisterna – har hittills valt att säga nej till alla beslut som känns obekväma.

Det framstår inte som speciellt ansvarskännande. Möjligen ger det en del kortsiktiga partipolitiska poäng att peka finger åt kontroversiella ställningstaganden. Men sådant löser inte de grundläggande problemen.

"Vi kan inte klaga på dagens politiker som tar ansvar för en svår situation", skrev S-veteranerna i NSD 8 april.

Jag instämmer. Luleås problem är inte en kommunledning som tar sig an de ekonomiska bekymren. Det stora problemet är de som undviker att tala om de bistra realiteterna.