“Vi har nått den punkt där vi, utan åtgärder, antingen måste äventyra vår välfärd, vår miljö eller vår frihet”, konstaterade en allvarsam Mario Draghi, chef för den europeiska centralbanken. Hans ordination: öka EU:s investeringar med 800 miljarder euro årligen.
Europas minskande andel av den globala ekonomin förminskas ofta med att länder i Asien kommit ikapp genom att ha egna rekordår, precis som Sverige under 50 och 60-talen. Att världen utanför Europa har blivit rikare är sant, däremot inte att det är oundvikligt att Europa måste se sin andel av den globala ekonomin minska. År 1980 utgjorde Europa 31 procent av den globala ekonomin och USA 25 procent. USA:s andel är fortsatt stabilt runt 25 procent medan EU:s kollapsat ner till 16 procent. Faktum är att så sent som 2008 var EU:s och USA:s ekonomier i praktiken jämnstora. I dag är den amerikanska ekonomin nästan dubbelt så stor som den europeiska.
Att halka efter när det kommer till ekonomisk tillväxt kan vara ödesdigert och djävulen sitter i detaljerna. En ynka procent hit eller dit kan vid första anblick tyckas vara småpotatis i sammanhanget. Men om exempelvis USA vuxit en procent mindre per år mellan 1870 och 1990, skulle landet 1990 inte ha varit rikare än Mexico var samma år. Det är denna långsiktiga effekt av lägre årlig tillväxt som fått Europa att halka efter resten av världen, något som också får konsekvenser.
Det gör att vi har mindre pengar till att stötta Ukraina i deras försvarskrig mot Ryssland. Något som underminerar den europeiska säkerheten och utlämnar oss åt USA:s välvilja. Vi får också mindre pengar till den gröna omställningen, vilken är nödvändig för liv och hälsa. Den låga tillväxten äventyrar även vår välfärd när en allt större andel av ekonomin måste läggas på att exempelvis fortsätta matcha militära utgifter för länder vars ekonomier växer snabbare än vår. Vår låga tillväxt skapar nya målkonflikter och svåra avvägningar.
En orsak är att amerikaner i genomsnitt arbetar 300 timmar mer per år jämfört med nordeuropéer. Att välja bort pengar för ökad fritid är i sig inget problem, men många européer tycks leva i villfarelsen att man kan både äta kakan och ha den kvar.
Draghi ställer rätt diagnos, men ordinerar fel medicin. Han borde lära av Sverige att det är liberaliseringar som skapar tillväxt, inte ökade statliga bidrag och politisk styrning.