Det spelar uppenbarligen ingen roll hur många exempel på statliga lösningar som fått motsatt effekt än den önskade som radas upp. Har man bara hammare i verktygslådan ser alla problem ut som spikar. Hammaren i det här fallet är staten. Problemet är här är matpriserna. Dessa orsakas inte, som vänstern vill få oss att tro, av giriga livsmedelshandlare. Det är med andra ord något mer komplicerat än den spiken Vänsterpartiet ser.
Att hitta en snabb lösning på ett så komplicerat problem låter sig inte göras. Men nu har Vänsterpartiet börjat vänja sig vid den nya rollen som oppositionsparti och fördelarna som följer med att inte längre behöva ta ansvar varken för att genomföra sina förslag eller konsekvenserna av dessa.
Det är inte helt klarlagt om Dadgostar och de övriga i Vänsterpartiet verkligen tror att det är möjligt för en minister att tvinga privata företag i livsmedelsbranschen att sänka sina priser. Än mer oklart är det om vänstern förstår konsekvenserna av en sådan reglering. De säger sig stå på de svagas sida men ändå stirrar man sig så blind på denna populistiska tramslösning att man lyckas förtränga att även människor med hög inkomst köper både makaroner och köttfärs.
Vad som dock är klarlagt är att finansminister Svantesson förstår att planekonomisk reglering av en fri marknad aldrig kommer föra med sig något gott. Ett pristak på utvalda basvaror skulle kräva statliga kompensationer alternativt tvinga livsmedelsjättarna att ta igen förlusten på annat håll. Pastan blev fem kronor billigare men köttfärsen 20 kronor dyrare.
Vänsterpartiets önskedrömmar om statlig styrning och planekonomi gör att det tar varje tillfälle att lansera sig självt som orsaken till att ministern nu sätter sig ner med Ica, Coop och Axfood.
Det kan svida lite för tillfället men det viktiga är inte vad Jonas Sjöstedt och andra som inte förmår lära av historien nu tror sig ha åstadkommit. Det viktiga är att hålla fast vid den politik som på lång sikt kan motverka inflationen och prisökningarna.
Den öppna dialog mellan regering och näringsliv som vänstern normalt brukar klaga på skall vara högerns paradgren. En borgerlig politik ska jobba för långsiktiga lösningar och främja företagande genom att skydda den fria marknaden från den typen av vänsterpopulister som nu högljutt tar på sig äran för ett helt vanligt möte.