Magdalena Andersson (S) tvingades i måndags meddela talmannen att hon inte hade någon överenskommelse med Vänsterpartiet. Därmed är det också ytterst tveksamt om hon kommer att godkännas av riksdagen. Det är kort tid att överbrygga stora navstånd på. Det vet både hon och talman Andreas Norlén (M).
Båda vet dock också om att det måste ske ändå. Dels ger det Andersson ytterligare nästan två dygn av förhandlingar med Nooshi Dadgostar (V) under någon sorts press. Åtminstone i Anderssons värld, det är inte uppenbart att Dadgostar känner sig särskilt pressad alls. Dels kommer dynamiken i förhandlingarna att förändras när Andersson väl har förlorat en omröstning – om hon gör det.
Och dynamiken måste förändras. Utgångspunkten är direkt skrattretande, som den hela tiden har varit. Regeringen behöver stöd av två partier som båda vill stödja regeringen men som inte klarar av att samexistera. Visserligen är det mest Centerpartiets fel som aktivt vägrar att stödja regeringen om den förhandlar med Vänsterpartiet. Att Magdalena Andersson aktivt gör just detta utan att Annie Lööf (C) säger pip om saken får dock anses tala för att styrkan i det kravet har justerats en smula.
Att Andersson förlorar en omröstning kan vara det som krävs för att C ska acceptera att V är med formellt. Det är inte säkert för det är ett större steg än man kan förledas att tro. Hittills har C försökt både ha och äta sitt rödgröna äpple. Men om man accepterar V gör partiet avkall på all den oppositionsretorik man har hållit sig med ända sedan januariöverenskommelsen tillkom. Centern blir då på allvar en del av det rödgröna blocket på riksplan.
Just ansvarstagandet kan hjälpa Lööf att putta partiet över gränsen. Man har försökt hålla fast vid sina principer men nu måste man ta ansvar för landet och se till att det styrs av en stadig hand.
Det är ett scenario. Ett annat är förstås att S inte klarar av att erbjuda V tillräckligt mycket, av vilket skäl det än må vara, och att Dadgostar och hennes partikamrater röstar nej gång på gång. Hon ger onekligen sken av att inte vara rädd av sig och väljarnas stöd har hon redan. Det är inga dåliga förutsättningar när man går in i ett sådant här skeende. Och det syns att hon vet det.
Och Andersson har alltjämt väldigt goda förutsättningar att bli statsminister. Om de rödgröna bara kunde bete sig som vuxna, se varandra i ögonen och prata politik i stället för att hela tiden fastna i käbbel.