Isbanan är Luleå. Punkt slut. Visst finns det mycket annat som kännetecknar Luleå men få saker som står ut på samma sätt. Luleås isbana är någorlunda unik. En kombination av vårt nordliga läge, stadens geografi och lite mänsklig påhittighet. Och nu har vi haft denna fantastiska skapelse i drygt 20 år.
När Jenny Lindberg, samhällsstrateg på Luleå kommun, säger till Kuriren att hon "tror alla känner en stolthet över isbanan men sedan ser nog alla att den har potential att utvecklas" talar hon egentligen om deltagarna i en liten utvecklingsgrupp. Men det hade lika gärna kunnat sägas om den genomsnittliga Luleåbon.
Luleå vore fattigare utan isbanan. Utöver allt annat är den ett utmärkt sätt att göra ytterligare något positivt av det kalla, mörka halvåret.
Uppenbarligen finns det något slags intresse av att utveckla isbanan, eftersom man är med i projekttävlingen Visioner i norr som drivs av Rådet för hållbara städer. Rådet är en sammanslutning av åtskilliga myndigheter och representanter för länsstyrelser och kommuner. Beroende på läggning kan man se det som ett utmärkt exempel på ämnesöverskridande myndighetssamverkan på flera nivåer, eller som en förnedrande överbyråkratisering som beror på att vi inte kan låta pengar stanna där värdena skapas.
I stället för att Luleå kommun självt tar ansvaret för att ta fram visioner och utvecklingsplaner för isbanan – som man borde göra – har man en liten projektgrupp som är löst knuten till kommunen som tar fram en visionär plan som ska presenteras i huvudstaden och tävla om myndigheternas gunst och välvilja. Hoppar vi tillräckligt fint över hindren kan vi få en liten påse pengar att prova några av idéerna för. Typ som Draknästet fast med lägre insatser trots att ingen investerar sina egna pengar.
I bakgrunden hägrar såväl statskassan som EU-medel. Om vi bara samlar in pengar och skickar dem till ständigt mer centrala instanser kanske vi kan få lantisarna att tänka kring utveckling genom att vifta en påse med deras egna pengar framför dem.
Men hela systemet är feltänkt. Vi behöver inte deras hjälp. Får vi bara behålla pengarna från första början så klarar vi av att utveckla våra verksamheter själva. Utveckling som ovanfinansierad projektverksamhet är en sjukdom som har bitit sig fast i offentlig sektor. Det behövs ett omtänk där. Detta är inte utveckling, det är förnedring.