I somras delegerade Naturvårdsverket besluten om licensjakt på varg i södra och mellersta Sverige till länsstyrelserna. Syftet var att minska antalet vargar och möjliggöra för licensjakt i fler län.
Detta framstod som ett naturligt beslut. Det är önskvärt att beslut fattas så lokalt som möjligt, och det finns en bred politisk enighet om att minska antalet vargar. Något som inte minst syntes under valrörelsen.
Resultatet blev emellertid det omvända. Färre vargar får jagas. I vissa län blir det ingen jakt alls. Beslutet togs emot med både förvåning och bestörtning. Inte minst hos representanter för M och KD.
Det är svårt att förstå förvåningen hos de folkvalda. Även om det är länsstyrelserna som fattar de formella besluten, fattas dessa utifrån en förvaltningsplan och den årliga skattning av vargstammen Naturvårdsverket tillhandahåller. Denna blev offentlig i somras och visade en licensjakt på ungefär 30 vargar. Alltså långt ifrån vad M:s och KD:s utfästelser. Innan hon blev minister pratade till exempel Ebba Busch om att skjuta av 200 individer. När tilldelningen då blir 36 är en ny svekdebatt ofrånkomlig.
Politiker ska givetvis inte peta i myndighetsbeslut, men om politikens inriktning inte får genomslag finns ingen anledning att rösta. Det är också politiken som är ytterst ansvarig. Vill politikerna undgå kritik får de redogöra för vad de gjort för att myndigheterna ska fatta beslut i enlighet med planen att minska antalet vargar.
För problemet är varken nytt eller okänt. Tidöpartierna visste vad de tog över. Det är inte heller så att vargjakt är enda ämnet där myndigheterna inte lyssnar på regeringen och vägrar reversera tidigare regeringars skadliga politik.
I regleringsbreven till bland annat Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen ger regeringen order om att referensvärdet för hur påverkad natur beräknas ska ändras – från att jämföra med förindustriell tid till år 1995 då vi gick med i EU och började omfattas av dess regelverk. Detta har stor betydelse för inte minst skogsbruket.
Men regeringens order genomförs inte, och det får snarast anses vara en offentlig hemlighet att det beror på att enskilda tjänstemän trilskas. Var finns regeringens ansvarsutkrävande? Nog för att man kan resonera kring att ingen verksamhet är felfri men det är märkligt när misstagen uteslutande lutar i grön riktning.
Regeringen har därför satt sig i en svår sits som riskerar att fördröja nödvändiga förändringar. Man visste vad man tog över, och skulle från början ha lyft bort Naturvårdsverkets generaldirektör Björn Risinger. Man städar trots allt trappan uppifrån, och nya kvastar sopar bäst. Men om regeringen låter honom gå nu kommer det se ut som hämnd. Å andra sidan, det viktigaste är att verksamheten fungerar och i enlighet med regeringens direktiv. Flytta honom till elefantkyrkogården på Regeringskansliet.