Miljöpartiets Rebecka Le Moine hävdar i en debattartikel att regeringen vill ”köra över alla intressen som inte stavas skogsindustri”. ”Alla som nyttjar skogen för rennäring, svampplockning eller rekreation, får flytta på sig när skördarmaskinerna har konstant företräde”, skriver hon. Det är dock en helt rimlig ordning att den som besöker annans skog för fritidsaktiviteter får stå tillbaka för markägarens behov.
Regeringen med landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i spetsen konstaterar att ”för den som är insatt i skogsfrågorna är det tyvärr lätt att tänka att Le Moines höga tonläge framför allt finns till för att kompensera för hennes brist på saklig kritik”. Syrligt, men korrekt.
I sin slutreplik hävdar hon bland annat att ”394 av de svenska arterna hotas, på grund av att deras hem tillintetgörs.” Först och främst är detta en uppskattning kring eventuell negativ påverkan, inte utrotning, och 394 arter är inte ens en femtedel av landets hotade arter. Givet att trakthyggesbruk tillämpas på runt 97 procent av den brukade skogsarealen och att hälften av alla arter finns i skogen saknar Le Moines utfall grund.
Än mer absurt blir det när fem av dessa arter som påstås hotas av trakthyggesbruk är skalbaggar som bara finns i naturreservatet på Gotska Sandön. De har inte varit i kontakt med trakthyggesbruk på mer än 100 år.
Enligt den rapport som Le Moine hänvisar till är det bara nio arters utdöende som beror på skogsbruket. Endast en av dessa, brandmögelbaggen, har setts levande efter 1950-talet då trakthyggesbruket började tillämpas på riktigt och vars försvinnande snarare handlar om brist på skogsbränder. För ytterligare två av arterna anges brist på skogsbrand som orsak till utdöendet.
Det är svårt att inte dela regeringens uppfattning att Le Moines höga tonläge är till för att avleda från bristande kunskaper. Inte minst eftersom hon utelämnar eller har missat att bara några få procent av skogen är lämplig för det kontinuitetsskogsbruk hon till nåds kan tänka sig. Trakthyggesbruk är inte skogsbruk mot naturen, utan med den.
Skogen är en stor del av både svensk ekonomi och svensk natur. Ännu mer är den någons egendom. Hälften av landets skog ägs av drygt 300 000 privata skogsägare. För många är skogen deras största tillgång. Deras livsnerv – både ekonomiskt och känslomässigt. De är värda större respekt än Miljöpartiets osakliga angrepp.