Den 11:e september går Sverige till val. Opinionsläget är mycket jämt och det kommer att bli ett val som antagligen avgörs på marginalen. Med ett så skarpt läge borde den politiska pulsen bulta. Ändå är det en påtagligt duven känsla som infinner sig så fort man tar sig tiden att sätta sig in i valet.
Expressen och Aftonbladet har haft sina partiledardebatter och båda kan beskrivas som magplask. Expressens debatt var för det mesta sömnig och intetsägande, med förutsägbara one-liners och märkliga underhållningsinslag såsom personporträtt från partiledarnas barndom.
I Aftonbladet däremot fanns det verkligen hetta – men inte mellan partiledarna, utan för det mesta mot programledaren Robert Aschberg. Aschbergs närmast skandalösa behandling av Ebba Busch, att kalla hennes ordningsfråga gällande vad hon ansåg var ett orättvist fördelat antal repliker för ”bjäbbande” och senare kommenterade han också att ”det är som att tillrättavisa ett barn”, är den del av debatten som de flesta sannolikt kommer lägga på minnet.
Det tycks inte heller finnas särskilt mycket energi eller entusiasm hos något av partierna. Inte ens Sverigedemokraterna, vars politiska resa sedan riksdagsinträdet 2010 kan kallas ett populistiskt uppror mot det rådande politiska läget, verkar kunna uppbåda något påtagligt drag under galoscherna. Det är som att partierna kör på sparlåga – mitt i vad som borde vara en brinnande valrörelse.
Inom skräckfilmsgenren används ofta tystnad som något som är menat att sätta tittaren på spänn. Så känns det även nu. Det är något kusligt över hur avslaget och tyst hela den här valrörelsen bedrivits. Så ska det ju inte gå till. Det är ett underkännande av samtliga parter att ingen lyckats frammana någon egentligen entusiasm för sin politik.
Socialdemokraterna har antagligen gått allra längst i denna tystnadspolitik, och går helt sonika till val på vad som kommit att kallas ett ”öppet mandat” – det vill säga att partiet knappt pratar sakpolitik alls. Den ska avgöras efter valet, i samröre med deras samarbetspartier. Det borde med andra ord vara ett öppet mål för högerpartierna. Ändå är det så jämnt i opinionen. Hur kan det vara så? Är elbristen i söder så omfattande att det inte längre finns kraft att bedriva valrörelse? Eller är partiernas politik helt enkelt så grå att det inte finns intresse?
Det är ett mysterium som om det håller i sig kan bli ett demokratiskt problem.