Såväl Piteå-Tidningens insändarsida som social medier fylls med kommentarer från människor som berättar att de skäms över sin kommun. Hur kan man göra så här mot en annan människa? Det är en vansinnigt bra fråga.
Evelina lider av den sällsynta sjukdomen Yars syndrom och är därför nu dövblind. Hon kommunicerar med hjälp av punktskrift och taktilt teckenspråk, alltså tecken som görs framför allt i händerna på en person. Utan det är hon avskärmad från omvärlden. I Piteå finns endast en stödperson som behärskar taktilt teckenspråk, Eva Sjöberg, och hon har varit Evelinas stödperson i flera år. 20 timmar i veckan plus ytterligare fyra timmar för annan verksamhet.
Det stödet har gjort att Evelina kan laga mat, städa, komma ut och promenera och gå och handla. Hon har helt enkelt kunnat vara en aktiv del av sitt eget liv. Men nu är det slut med det. Kommunen drar helt in hennes individanpassade stöd med hänvisning till att behoven kan tillgodoses inom ramen för vanlig hemtjänst.
Människor ska alltså komma och gå hemma hos Evelina som hon inte kan kommunicera med, kanske inte ens uppfattar. Det är vad Piteå kommuns socialnämnd har beslutat är en skälig levnadsnivå. Man måste nästan fråga sig för vad? För en krukväxt möjligen, men knappast för en människa.
Det finns många märkliga aspekter av Piteås agerande. En är frågan om vardagstolkning som är något regionen ska stå för. Vardagstolkning är en tolktjänst som kan användas för specifika aktiviteter, exempelvis om man ska till läkaren, en myndighet eller tala med en journalist. Då kommer en person och helt enkelt tolkar. Men detta är ju något helt annat än det stöd Evelina har fått från kommunen och bör få. Något som även Evelinas tidigare stödperson är tydlig med i sin intervju med PT. Det är helt enkelt olika saker, ändå verkar Piteå kommun fästa väldigt stor betydelse vid just detta.
En annan sak kommunen lägger stor vikt vid är en dom från Högsta förvaltningsdomstolen. Men Claes Möller, överläkare och professor emeritus i handikappvetenskap, avfärdar det helt. Han har arbetat både med Evelinas fall och varit inblandad i den aktuella domen som handlar om ett specifikt fall av dövblindhet och inte går att applicera på alla fall. Möller liknar dessutom Piteås plan för isolering av Evelina vid tortyr. Han är orolig för vad som ska hända med henne. "Det går ganska snabbt utför med den kognitiva förmågan när man inte har någon att kommunicera med", säger han.
Piteå verkar dessutom lida av en kultur där man aldrig kan tänka sig att göra mer för någon än det minsta som lagen kräver. På så vis ska man uppnå total rättvisa verkar tanken vara. Men de lagstadgade minimikraven är just det, ett golv och inte ett tag. Kommunen försöker gömma sig bakom att den lever upp till lagen – varför man anser att man är en så kallad mänsklig rättighetskommun vilket man utropade sig till 2020 – men faktum är att det står kommunen fritt att gå utöver detta. Visst måste man ändå behandla lika fall lika, men så många dövblinda bor det inte i Piteå. Och om det stora problemet med att göra rätt är att man kan tvingas att göra det igen är det ändå ingen enorm anledning att låta bli.
Men kommunens politiker skyr sitt ansvar och gömmer sig bakom förvaltning och jurister. Således överklagade Piteå när förvaltningsrätten gav Evelina rätt. Innan frågan är avgjord i Kammarrätten vinner domen inte laga kraft och Evelina får fortsatt vara utan hjälp.
Kommunen har också gjort sitt yttersta för att inte förklara hur den har tänkt kring fallet. Trots fullmakt från Evelina vägrar socialchefen att uttala sig om det enskilda ärendet. Socialnämndens ordförande undvek att ge en intervju i flera veckor för att sedan leverera en riktig god dag, yxskaft-intervju befriad från faktisk substans.
Det är beklämmande. Bortom juridiken och den ryggradslösa politiken finns frågan om vad som är skäliga livsvillkor. Kommer man upp till den nivån om man lämnar en dövblind människa i extern och intern isolering samtidigt som man skickar in främlingar som denna inte kan kommunicera med och vice versa i dennas hem?
I Piteå har man kommit fram till att man gör det. Nästintill ingen annan håller med och undrar hur de har tänkt, men ingen vågar svara. Det är ynkligt.