Förslaget innebär ett statligt försök med 5 000 arbetstagare som under ett år ska pröva att arbeta 35 timmar i veckan. Erfarenheterna från försöket ska sedan användas för att eventuellt minska normalarbetstiden från 40 till 35 timmar per vecka. Målet är att reformer ska börja år 2030 och vara genomförda år 2035.
Det är långt i framtiden med många eventualiteter längs vägen. Frågan är om Socialdemokraterna egentligen ens vill driva frågan på allvar.
Skälen till försiktigheten kan vara flera. Socialdemokraterna av i dag är ett parti som styrs av kommunal och regionpolitiker, som har ett arbetsgivarperspektiv på arbetsmarknaden. Nya viktiga väljargrupper är akademiker och tjänstemän i storstäderna. Det är personer som redan i dag har flexibla arbetstider och möjlighet att arbeta hemifrån.
Därutöver finns det förstås goda argument mot en lagstadgad arbetstidsförkortning. Den främsta torde vara att behovet inte handlar om en generell sänkning utan mer om att vissa yrken skulle fungera bättre med kortare arbetstid.
Men om S fortfarande hade varit ett socialistiskt men demokratiskt parti med ett arbetstagarperspektiv på samhället skulle man nog ändå inte ha tvekat att driva frågan hårdare.
Normer spelar roll och det har inte genomförts någon större reform av arbetstiden sedan början av 1970-talet. Sedan dess har produktiviteten ökat men kapitalets del av samhällskakan har vuxit. Stressrelaterad ohälsa är ett stort problem som kostar Sverige miljarder årligen, och långa arbetsdagar gör det svårt att rekrytera till samhällsbärande yrken inom vård och utbildning.
Historiskt har S blomstrat när det har drivit stora reformer som gynnat breda grupper. Bland de största segrarna hör förstås åtta timmars arbetsdag. Något som länge sågs som utopiskt.
Om Socialdemokraterna skulle driva 35-timmarsveckan med kraft skulle de förstås möta hårt motstånd från näringslivets opinionsbildande institutioner, men skulle samtidigt sätta press på de borgerliga partierna. Stödet för kortare arbetsdag går sannolikt in i de borgerliga leden. Sverigedemokraterna skulle hamna i limbo. Slitna mellan en partiledning som vill synas i borgerliga salonger och en väljarkår som ofta har arbetarbakgrund.
Inte minst skulle en debatt om arbetstiden för en stund vrida svensk politik bort från kulturkrig och tillbaka till en vänster-högerdimension. Det skulle fler än Socialdemokraterna tjäna på.