Bland annat hävdas i analysen att medierna motarbetade partiet genom att intressera sig för aktuella frågor och sådant som var relevant för väljarna, till exempel energi och försvar. Inte det V ville prata om. Denna kritik riktas även mot de andra rödgröna partierna.
”Vår valstrategi gick istället ut på att flytta debatten till ekonomisk politik och till reformer och investeringar för jämlikhet och jobb. Det lyckades vi inte med. En slutsats är att vi behöver arbeta för att ha med oss fler rörelser i det, särskilt om inte andra partier på vår sida bidrar”, förklarade partisekreterare Hanna Gedin när valanalysen presenterades.
Vänsterpartiets politik var enligt valanalysen helt rätt. Den bara föll ut fel. Och partiledningen är inte nödbedd när det gäller att peka ut syndabockar. Att till exempel partiledningens försök att locka köttätande bilförare misslyckades anses främst vara partiets före detta klimatpolitiska talesperson Jens Holms fel.
Valanalysen pekar också på att Miljöpartiet hade den dåliga smaken att komma så nära fyraprocentsspärren att deras ”stödröstningskampanj” drog röster från V och att S på grund av det oroliga världsläget drog, läs stal, röster. Centerpartiet anklagas för att så split och prata alldeles för mycket om SD. S klandras för att inte hålla ihop laget.
”Den splittrade bilden ställdes mot högersidan som framstod som ett samlat regeringsalternativ. Osäkerheten gynnade troligen Socialdemokraterna på bekostnad av Vänsterpartiet”, menade Gedin.
Även om det kan gå att uppfatta beskrivningen av V:s eftervalsanalys som bitvis raljant är den ändå ett väldigt insiktsfullt dokument. Det visar att de rödgröna aldrig var ett seriöst regeringsalternativ. De är ju oförmögna att samarbeta. Det är till och med oklart om de ens vill.
Ett tecken i den riktningen är den ringaktning som V:s vice partiledare Ida Gabrielsson visade S när hon under inspelningen av SVT:s dokumentär Maktspelet kläckte ur sig de nu bevingade orden ”vilka jävla fittor alltså” om socialdemokrater efter talmansomröstningarna. Ett språkbruk som normalt sett inte hör hemma i politiken, utom möjligen då i V:s partiledning som inte ens lät filmkamerornas närvaro stävja känsloflödet.
I valrörelsen pratade alla de rödgröna partierna om en koalition. Kruxet var att alla var helt övertygade om att det var det egna partiet som skulle definiera både samarbetet och vad som kom ut ur det. Det är förmodligen därför de senaste åtta årens styre präglats av destruktivitet. Partierna har låst varandra när det gäller de viktiga frågorna men haft lättare att enas om rent strunt.
Resonemanget stärks av den frostiga relation som förevar mellan det S-styrda näringsdepartementet och det MP-styrda miljödepartementet. MP hann ju knappt lämna regeringen förrän dåvarande näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) glatt utropade att han älskade gruvor, och började skissa på allt kul han kunde göra utan att hämmas av de forna regeringskollegorna.
Sedan MP lämnade regeringen har Magdalena Andersson (S) offentligt hållit med motståndaren Ulf Kristersson fler gånger än hon hållit med blockkollegan Märta Stenevi. Den ringaktning som uppenbarligen präglar det rödgröna ”samarbetet”, och i synnerhet den dåliga stämningen mellan S och MP när de styrde tillsammans väcker frågan om det ändå inte var tur att vapnen stals från Regeringskansliet.