Dansksvenske Rasmus Paludans vilja att se världen brinna är inte direkt något som förhöjer den svenska valrörelsen. Han är förstås tekniskt sett en del av valrörelsen, men inte i praktiken. Det är tveksamt om han ens kan utmana Astrid Lindgren vad gäller avlagda röster.
De senaste dagarna har extremisten och provokatören hållit sina föreställningar där han gapar på åhörare och bränner koranen hela vägen från Sundsvall via Umeå och Skellefteå till Piteå, Luleå och Haparanda. Några kravaller som under påsken blev det förstås inte. Det var osannolikt från början. Det är en betydande skillnad på graden av utanförskapsområden som finns här uppe jämfört med i södra Sverige.
I Umeå gick det väldigt städat till. Nära nog alla var överens om att ignorera Paludan, det absolut bästa sättet att hantera karaktärer av det här slaget som lever på uppmärksamhet. I Luleå ska han ha forslats bort av polisen efter att en uppretad folkmassa som av åskådare uppskattats till omkring 100 personer avancerat mot honom. Senare fick han återvända och fortsätta i stadsparken.
I Skellefteå och Piteå ska det ha gått mindre balanserat till. Ett mindre tumult utbröt i Skellefteå i samband med att koranen antändes. I Piteå var det också lite oroligt och Paludan förefaller har blivit spottad på två gånger. Klart hotfulla stämningar rådde i båda städerna under aktionerna.
På det hela taget verkar det ändå ha gått rätt lugnt till. Det är förståeligt att människor känner en vilja att markera mot en så plump person. Men det är också viktigt att inte gå över gränsen. Att attackera någon som framför sina åsikter är fel. Och det oavsett hur innerligt man anser att vederbörande har ett felaktigt eller till och med vedervärdigt budskap.
De aktivister som gör gällande att man inte bör få bränna koranen är dock minst lika fel ute som Paludan är själv. Yttrandefriheten är en omistlig grundsten i en modern demokrati. Rätten att kritisera alltifrån makthavare till ideologier är nödvändig och god, även om man inte alltid gillar det som sägs eller hur det framförs.
Rasmus Paludan är inte ett välkommet inslag i svensk politik. Men han är ett randfenomen. Rösterna som vill inskränka yttrandefriheten är betydligt fler och i längden mer skrämmande eftersom de vill omdana samhället i grunden. Det är otäckt. Ord och idéer ska bemötas med fler ord och andra idéer. Inte med våld och förbud.