Enligt en färsk intervjustudie från Sveriges kommuner och regioner, SKR, är problemen utbredda och återfinns i de flesta kommuner. Tidigare statliga utredningar har uppmärksammat organiserad brottslighet som riktar in sig mot statliga institutioner. Men Sveriges kommuner och regioners, SKR, undersökning ”Välfärdsbrott och otillåten påverkan – från bidragsfusk till systemhotande brottslighet” handlar om kommunerna. De ansvarar för stora delar av välfärden men har sällan resurser och rutiner för att motarbeta organiserad brottslighet.
Tidigare har organiserad brottslighet riktad mot välfärd varit ett problem som främst återfunnits i storstädernas förorter. I dag finns dock utanförskap och kriminella gäng också i många mindre kommuner. I ett mindre samhälle blir också tjänstepersonerna som jobbar med att fatta beslut lättare igenkända. De känner sannolikt också till det eventuella våldskapital en gruppering har. Kanske behöver ett hot aldrig uttalas för att ett beslut ska påverkas.
Vad som verkligen borde oroa är hur tjänstemännen ute i de kommunala verksamheterna påverkas. I SKR:s studie finns det svarande som menar att en tystnadskultur breder ut sig. Många tjänstemän är rädda för repressalier och vågar inte anmäla eller fatta beslut som går emot vissa personer.
Situationen blir än mer allvarlig av att det numer också tycks vanligare att personer som ingår i, eller är släkt med, de kriminella nätverken faktiskt blir anställda på kommunen. Det finns till och med exempel på personer som har koppling till våldsbejakande extremism som har fått kommunala jobb.
Att hantera sådan så kallad entrism verkar svenska kommuner överhuvudtaget inte vara beredda på. En säkerhetschef som intervjuas i SKR:s undersökning säger ”Har man väl fått in dem i systemet är det omöjligt att bli av med dem”.
Det är uppenbart att den svenska välfärdsstaten har haft svårt att hantera den ökning av fusk och bedrägerier som enligt SKR har skett under senare år. Gustav Möllers välfärdsmodell byggde på försäkringar som skulle lösa ut automatiskt när individer uppfyllde kriterierna. Hela modellen vilade på en förmodan om att människor inte ljög och medvetet utnyttjade systemen. De som gjorde det var så få att det knappast fick någon betydelse. I dag är situationen annorlunda och kommunerna runt om i Sverige måste bli bättre på att skydda välfärdens resurser.