Förloppet kan beskrivas enkelt. Om inte parterna, det vill säga å ena sidan Svenskt näringsliv och å andra sidan LO och PTK, har kommit överens senast i dag så ska regeringen träda in och lägga fram förslagen från den utredning som har presenterats för riksdagen.
Det kan också göras precis så mycket mer komplicerat som man mäktar med. Ingen av sidorna i förhandlingen är enig kring vad man vill uppnå och vad man är beredd att kompromissa om. LO:s representantskap har beslutat att man inte ens är villiga att diskutera skälig grund vid uppsägning, men Handels och LO:s industriförbund ska anse att en kompromiss där är värt det för att få bättre villkor på annat håll. Näringslivet slits mellan skillnaden för de stora samt de små och medelstora företagen.
Att det ska vara klart i dag beror på att löneförhandlingarna inleds i morgon. Att ha två parallella förhandlingar som är så tätt förknippade är inte bara olämpligt, det är nästan omöjligt. Det är utifrån detta som den deadline som är inskriven i januariavtalet är satt. Men anta att parterna skulle bli nästan klara och själva skjuter på starten för löneförhandlingarna en vecka, vad ska regeringen göra då? Räkna med att den glatt väntar.
Når man ingen överenskommelse eller en som inte går tillräckligt långt väntar dock ofrånkomligen lagstiftning. Varken näringslivet eller facken vill ha det så. Regeringen vill definitivt inte genomföra den. Socialdemokraterna har signalerat att de kanske är beredda att ta strid om det. Samtidigt har Centerpartiet och Liberalerna väldigt tydligt sagt att antingen genomförs förslaget eller så finns det inget januariavtal.
Om det genomförs har Vänsterpartiet lovat att försöka fälla regeringen tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna – och förstås Sverigedemokraterna. Ibland duger det. För M och KD finns ingen anledning att inte fälla regeringen och sedan likafullt rösta för förslagen, vilket man också bör göra.
Vad som faktiskt kommer att hända återstår att se. Trycket på att nå en lösning är enormt inom näringslivet som mer än något annat eftersträvar förutsägbarhet och stabilitet samt faktiskt värnar relationen till facken. Stridsviljan verkar vara betydligt högre inom facken, vilket ju oftast är fallet. Törs LO lämna utan en överenskommelse och hoppas på att statsministern försöker köra över C och L?
Tänk att detta är ett av de stora skälen till att Stefan Löfven är statsminister. Och ingen vet hur det kommer att sluta.