558 150 kronor. Det är inga småsummor vi talar om nu, även om de krymper betydligt i den kommunala ekonomins sammanhang. Alldeles oavsett skickades fakturan för betalning av kommunens ekonomicenter. Enligt Kurirens rapport tidigare i veckan hade den attesterats enligt konstens alla regler, det vill säga det som i vanlig mellanklassjargong kallas sedvanliga rutiner.
De rutinerna förefaller inte vara särskilt mycket att hänga i julgranen. En bluffaktura på över en halv miljon kronor betalades ut utan problem trots en märklig epostkonversation som föreföll komma från kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S). I dessa manade Sammeli på för att fakturan skulle betalas skyndsamt.
Varför skulle en KSO göra det på detta viset? Vad höll Sammeli på med egentligen? Ja, det var naturligtvis inte hon. Hon skulle sannolikt aldrig skicka ett sådant ebrev. Skulle hon ändå mot all förmodan göra det får man hoppas att ekonomiavdelningen drar öronen åt sig. Vilket är vad de borde ha gjort den här gången också.
Handläggarna på ekonomin ställde kontrollfrågor till "Sammeli" som svarade rimligt på förväntad god svenska. Då verkar man ha nöjt sig och betalat fakturan. En dag efter betalningen tittade man på eposten igen och upptäckte att den inte var äkta. Det borde de ha gjort innan utbetalningen. Det går att fejka avsändare utan enorma svårigheter, men det går också att upptäcka detta någorlunda enkelt om man bara är uppmärksam.
Att KSO mejlar och beter sig ytterst märkligt och oprofessionellt måste sägas vara en signal att något är fel. Då måste man titta ordentligt. Aktivera Sherlock Holmes-läget: deerstalker på och fram med förstoringsglaset. Inte rycka på axlarna för att svarsbrevet kom med samma goda grammatik man kan få ur vilken artificiell intelligens-bot som helst numera. Och definitivt inte betala.
Sammeli har uttryckt att hon tycker att det är obehagligt att hennes namn används på det här viset. Det är fullt förståeligt. För oss andra är det dock främst obehagligt att fakturan betalades. Hade den någonsin uppdagats om det inte vore för det korkade mejlen? Och om utrymmet är så här stort för brister och bedrägerier när det gäller något så enkelt som betalningar – hur ser det sd egentligen ut med den faktiska myndighetsutövningen som både är många gånger mer komplex och saknar samma naturliga spärrar?
Det är en genuint oroväckande tanke.