Ena veckan meddelar Berlin att det är omöjligt att skicka tunga vapen till Ukraina på grund av risken för eskalation och till och med kärnvapenkrig, för att veckan därpå vända 180 grader med följden att förbundskanslern tvingas bemöta sina egna argument både från kritiker inom SPD och från fredsrörelsen.
Att de utlovade luftvärnssystemen kommer att levereras först i juli och att dessa, för stunden, saknar ammunition gjorde inte Kiev gladare. Häromdagen kom nyheten att Scholz lovat att Tyskland ska leverera ett ännu modernare vapensystem (modell Iris T). En god nyhet förvisso, även om skepsisen på goda grunder är stor. Vilket budskap kommer förbundskanslern framföra nästa vecka? Och veckan därpå?
Tyvärr är det bara att konstatera att Scholz har försuttit en historisk möjlighet för Tyskland att bevisa att landet är den medlem i EU som starkast står upp för demokratins värden också i handling. Förtroendeskadan bland EU:s östra medlemmar, Baltstaterna och Polen inte minst, är svåröverskådlig och kommer att ta många år att reparera. Detsamma kan sägas för Frankrikes president Emmanuel Macron. Kriget har krossat alla illusioner om att Europa är sig självt nog för sin egen säkerhet. I stället är det USA och Storbritannien som fyllt upp det tysk-franska vakuumet (och tur är väl det). För axeln Berlin-Paris riskerar det att bli svårare att få med sig EU:s ”östra flank” framöver.
Helt nattsvart är nu inte läget. Scholz utlovade tillskott till försvaret om 100 miljarder euro, en viktig del i den så kallade ”Zeitenwende”, gick häromdagen igenom i förbundsdagen. En seger också, eller framförallt, för CDU:s ordförande Friedrich Merz. Inför omröstningen hade CDU ställt upp flera krav, varav det viktigaste handlade om att tillskottet endast skulle gå till försvaret och inget annat. Risken för att pengarna annars skulle gå till annat hade varit överhängande, då främst Die Grünen har en betydligt bredare definition av begreppet ”säkerhet”. Den resa som borde ha inletts för flera år sedan för det tyska förvaret kan nu äntligen inledas.
Efter höstens katastrofval är det tydligt hur CDU alltmer kommer in, och trivs, i rollen som största oppositionsparti. Tydligt är också att det är oppositionen under Merz som driver Scholz SPD framför sig i Ukrainafrågan. För den som vill kan här tydliga paralleller till Moderaternas arbete för att förbereda marken för ett svenskt Natomedlemskap skönjas.