En stormig natt i slutet av september 1994 börjar passagerarfartyget MS Estonia, på väg från Tallinn till Stockholm, ta in vatten. Fartyget får snabbt kraftig slagsida, och bara 300 personer lyckas ta sig ut från fartyget. 137 av dessa överlever kaoset, de höga vågorna och det tiogradiga vattnet. 852 människor, varav 501 svenskar, följer med Estonia ned i djupet. Fartyget går under i månskenet mindre än en timme efter de första tecknen på att något är fel.
För tredje sommaren i rad utför svenska haverikommissionen nya undersökningar av Estonias vrak. Arbetet utförs tillsammans med estländska och finska myndigheter, och kommer att pågå i cirka en vecka. Syftet med undersökningarna är främst att fotodokumentera fartygets lastutrymme och bildäck. Man ska också bärga bogrampen för närmare undersökningar i Estland. Till hösten väntas preliminära besked om vad undersökningarna resulterat i.
Anledningen till att detta görs kan till största del tillskrivas dokumentärserien Estonia – fyndet som förändrar allt, från 2020. Det var ett kontroversiellt projekt, som innebar att journalisten Henrik Evertsson och filmaren Linus Andersson fälldes i hovrätten för brott mot gravfriden. Det var samtidigt en viktig journalistisk gärning. Även fast utredningar naturligtvis gjordes på 1990-talet, och nya sådana riskerar att än en gång riva upp känslor av både sorg och ilska, kvarstår uppenbarligen många frågor kring Estonias förlisning. Att slutligen få svar på dessa frågor är viktigt av en rad skäl.
Inte minst förtjänar folket sanningen. Att få veta exakt vad som hände den där natten för tjugonio år sedan, och varför. En mer grundlig utredning, utförd med modern teknologi, kan också medföra att de mer eller mindre konspiratoriska teorier som ännu florerar runt förlisningen kan avfärdas. Det handlar även om respekt och vördnad gentemot de omkomna och deras anhöriga. Många drabbade har upplevt att myndigheternas hantering av katastrofens efterspel varit minst sagt klandervärd. De förtjänar ett mer värdigt avslut.
Estonia är sedan snart tre decennier ett öppet sår i den svenska folksjälen. Det kommer naturligtvis aldrig att fullt ut läka. Det kan däremot vara möjligt att med fler pusselbitar på plats låta minnet av Estonia få någon slags frid, och för oss som nation att i högre grad gå vidare. Det är rätt att en gång för alla försöka räta ut frågetecknen kring Estonias förlisning.