Nätläkarna är ett slags digitala vårdinrättningar som tar emot patienter genom antingen textmeddelanden eller videosamtal genom program i mobiltelefonen eller surfplattan. De är här för att stanna, vilket på många sätt är bra. Men systemet är fortfarande inte anpassat för dessa tjänster.
Fördelen med nätläkarna är uppenbar. Du behöver inte gå till en vårdcentral för att få hjälp. Ibland måste man det och det finns exempel på nätläkare som har skrivit ut antibiotika utan de undersökningar som skulle ha behövt göras. De gick då mer på patientens upplevelse av hälsotillståndet. Det ska inte viftas bort, men det vore orättvist att inte påminna om att detta inträffar också i den vanliga vården.
Alla läkarbesök kan inte göras på detta vis, men många besök kan lika gärna skötas digitalt. Det är då enklare för både patienten och vården. För patienten är det otvetydigt positivt. Inget behov av att resa till vårdcentralen, vilken för många kan ligga en bit bort. Det gäller förstås särskilt för dem som bor utanför de större orterna. Man behöver inte ta ledigt en hel eller halv dag från jobbet utan kan kanske gå ifrån den korta stund det tar. Den ökade tillgängligheten innebär en rejäl besparing av pengar, tid och tålamod.
För byråkratin har förtjänsterna varit mer tveksamma. En dåligt fungerande reglering har gjort att kostnaderna har skenat. Den digitala plattformen må vara lämpad att ta emot patienter från hela landet, men reglerna har inte varit anpassade för detta. Ett nätläkarföretag som har avtal med en region kan sedan ta emot patienter från hela landet och debitera hemregionerna för detta enligt särskilda taxor. Detta har gett upphov till en milt uttryckt svårplanerad vilda västern-vårdmarknad. Det kommer inte att hålla särskilt länge utan måste åtgärdas.
Bara en sådan sak som att företagen kan välja själva om de ska ta ut en patientavgift eller inte och att regionerna i det senare fallet får finna sig i att stå för hela slanten är märklig. Vid det här laget bör flera saker vara uppenbara. De digitala vårdtjänsterna fyller en viktig funktion som det finns en stor efterfrågan på. De är också sällsynt uselt lämpade för att lyda under samma ersättningsmodell som de fysiska vårdcentralerna.
Region Norrbotten är på flera sätt ett bra exempel. 2018 hade regionen kostnader för nätläkartjänster på 3,2 miljoner kronor. 2019 var det 7 miljoner. Och enbart detta års första sex månader gick loss på 5,4 miljoner. Coronasituationen gör det svårt att avgöra hur utvecklingen egentligen hade sett ut. Den intensiva renlighet som pandemin har framtvingat ska faktiskt ha minskat förekomsten av en hel del andra sjukdomar. Samtidigt har många som ändå behövt uppsöka vården rimligtvis känt sig extra manade att göra det digitalt för att minska risken att bli smittade. Hur dessa faktorer än bör viktas finns det inget skäl att anta att kostanden inte hade fortsatt att öka i år även utan pandemin.
Att dessa tjänster inte har erbjudits inom ramen för regionvården kan ses som ett underbetyg. Men det är inte konstigt. Offentlig sektor har aldrig varit särskilt bra på innovation. Där är den privata marknaden överlägsen. Att det nu har gått flera år sedan nätläkarna gjorde entre utan att den offentliga vården har utvecklat bättre digitala tjänster är däremot värt att kritisera. Region Norrbotten har tagit fram tjänsten Digitalen men av allt att döma behöver den utvecklas ytterligare innan den på allvar kan konkurrera om patienterna med nätläkarna.
Saktfärdighet inom offentlig sektor är dock inget skäl att inte reformera ersättningssystemet inom vården. Uteslut dem ur systemet för utomlänstaxor, det är inte ämnat för den sortens verksamhet. Ta därefter fram en ersättningsmodell som fungerar bättre. Gör avtal med region obligatoriskt för den som vill bedriva offentligfinansierad verksamhet där – inklusive nätläkare. Regionerna bör i sin tur vara tvingade att sätta en taxa som de själva också ska leva efter. Konkurrensen är viktig, vilket inte minst visas av just nätläkarnas framväxt.
Det går att lösa de problem som finns på ett sätt så att de påtagliga fördelar som nätläkarna har bidragit med tas till vara utan att regionerna står handfallna i situationen. Det måste finnas möjlighet att planera och följa upp vården som ges i regionen.