Under måndagens kommunfullmäktige behandlades bland annat en motion från Moderaterna om att kommunen ska upprätta en integrationsplan. Den bifölls inte. Tyvärr är skälen till detta allt annat än uppmuntrande.
Partier som avslog motionen hade sina olika bevekelsegrunder. Rättvisepartiet socialisternas Jonas Brännberg förklarade att en integrationsplan lätt skuldbelägger individerna och menade att krav på motprestationer är att göra just detta.
De övriga avslagspartierna hade dock huvudsakligen en annan linje. Socialdemokraternas Fredrik Hansson summerade den tämligen väl. Han menade att Luleå gör ett bra jobb med jobb med integrationen och vad vi behöver är inte fler planer utan att fortsätta att arbeta med det vi har.
Det vore förstås fult av Moderaterna att måla upp en blek bild av hur kommunen har lyckats, men det har man inte heller gjort. Tvärtom är motionen tydlig med att Luleå har presterat bra. Man lyfter särskilt fram samarbetet mellan kommunen och Arbetsförmedlingen som framgångsrikt.
Sana Suljanovic, som är huvudansvarig för motionen, vet dock av egen erfarenhet att det är resultatet som räknas och inte hur väl det står sig i förhållande till andra kommuner. Förslaget genomsyras av tanken att om vi kan göra mer för att hjälpa nyanlända in i samhället så bör vi också göra det.
Kristdemokraterna och Liberalerna ville dock bifalla motionen. Ylva Mjärdell (L) berättade att hon intekunde se några faktiska nackdelar med förslaget. Thomas Söderström (L) kritiserade till och med, och på goda grunder, förvaltningens invändningar mot förslaget. Bedömningen att en integrationsplan skulle ha en negativ inverkan på jämlikheten genom att peka ut nyanlända är en bisarr tankekonstruktion. Den lösa kopplingen som görs till mänskliga rättigheter gör ingenting bättre.
Fredrik Wiberg (M) hade helt rätt när han sa att det är lätt att slå sig för bröstet och vara nöjd över vad man har åstadkommit, men att det är mycket svårare att kämpa för att lyckas ännu bättre. Den grundläggande frågan är om man är nöjd med integrationen i ett läge där självförsörjningsgraden för utrikesfödda är påtagligt lägre än för inrikesfödda. Om man inte är det bör man ha välkomnat motionen. Planen kan sedan göras bättre eller sämre, men det är en senare fråga.
Att enbart M, L och KD ville bifalla motionen är nedslående. Och den förnöjda inställningen bakom avslaget ger skäl till oro.