Putins anfallskrig har tyvärr visat att denna bild inte stämmer. Ett första exempel är den havererade Rysslandspolitiken. Genom att stärka handelsförbindelserna hoppades Tyskland binda in Ryssland i Väst och därmed skapa både stabilitet och främja demokratin (under parollen "Handel durch Wandel").
Men trots att Kreml konsekvent rörde sig åt fel håll, med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014 som tydligaste järtecken, gjorde Berlin sig mer och mer beroende av rysk gas, olja och kol. Varningarna från USA, Baltikum och Polen viftades bort av det tyska etablissemanget som varandes antingen strikt kommersiella intressen eller irrationell rädsla.
Energipolitiken är ett annat sorgebarn som krokar in i Rysslandsfrågan. Pressad av utsikten att förlora valet 2013 beslutade dåvarande förbundskansler Angela Merkel (CDU) att snabbavveckla kärnkraften efter Fukushimaolyckan. Den så kallade "Energiewende" skulle bli en succé för förnybar energi, men visade sig ödesdiger då Berlin helt självförvållat gjort sig sårbar för Putins energiutpressning.
Ingen kunde heller svara på hur stabiliteten i elnäten skulle garanteras när både kärn- och kolkraften fasades ut. Först nu börjar frågan så smått ställas i offentligheten.
Samma mönster präglar förhållandet till Peking. Parallellt med att Xi:s globala maktanspråk blivit råare och råare har Tysklands handelsberoende gentemot Kina fortsatt att öka. För att göra ett dåligt läge värre har det tyska försvaret mer eller mindre lämnats för fäfot under större delen av 2000-talet.
Hur hamnade vi här? Det korta svaret är att tyskarna har varit naiva. Sedan efterkrigstiden har Tyskland inte haft någon egen strategisk idé. Under kalla kriget stod USA för Västtysklands beskydd. Efter återföreningen var det Berlin som drev idén om "historiens slut” längst av alla. I rättvisans namn ska sägas att tyskarna inte förväntades ha någon strategisk kultur. Men det var längesedan. Ett militärt svagt Tyskland är i dag mer fruktat än ett starkt av EU:s medlemmar.
Det är mot denna bakgrund vi bör se förbundskansler Olaf Scholz (SPD) stapplande steg mot att göra Tyskland till ett normalt, ja vuxet, land. Vi har därför bara att vänja oss vid att stora kliv framåt kommer att varvas med bakslag, ackompanjerat av den fria världens jubel och hårslitande om vartannat.