Plötsligt händer det. Kommunens politiker plockar upp ett begåvat e-förslag och gör något vettigt av det. Kommunstyrelsens arbetsutskott gjorde just detta och resultatet kan bli en väg framåt som både engagerar och skapar livskvalitet.
Luleå saknar tillräckligt med naturliga mötesplatser där familjer och unga kan träffas, aktiveras och umgås. Det har bland annat Kristdemokraternas Samuel Ek påtalat med envis frekvens. Det är på inget sätt ett problem som är unikt för staden, men det är heller ingen anledning att inte försöka råda bot på det.
Det är lätt att stirra sig blind på att kommunen ska göra allting man vill ska ske. Det är dock en återvändsgränd. Kommuner måste göra väldigt många saker, och vill väldigt gärna göra ytterligare en hel del saker. Några stora resurser att ösa in finns helt enkelt inte, det höga skattetrycket till trots.
Till viss del är det lika bra. Om man inte kan ta hand om och vårda det man har skapat bör man hålla sig ifrån det från början. Men platser som ingen annan än det allmänna ansvarar för infinner sig också allmänningens dilemma. Är det ingens ansvar så tar ingen ansvaret och gemensamma tillgånger förfaller.
Samtidigt är det ofta fallet att det inte går att driva exempelvis lekplatser och badplatser på kommersiell grund. Dessutom vill vi att sådana huvudsakligen ska vara öppna och tillgängliga för var och en. Det är där föreningslivet har en given plats.
Föreningarna är drivna av ideella krafter och en vilja att förbättra lokalsamhället – det är i någon mening föreningarnas syfte brett tolkat. Där finns en tradition av ansvarstagande och förvaltande. Att detta ska tas vara på bör vara en självklarhet. Nu sker det dessutom på föreningarnas intiativ.
Bergnäsetföreningarna BAIK och Brooklyn Tigers – som i år firar 25 år av obegriplig namngivning – ligger bakom förslaget att tillsammans med kommunen göra Trolltjärn till en plats för alla. KSAU:s beslut innebär att förvaltningen tillsammans med föreningarna ska se vad man kan göra inom befintlig budget, det vill säga utan att det kostar något, samt vad man ska prioritera i framtida budgetar.
Förhoppningsvis anstränger sig kommunen för att ta vara på denna möjlighet. Detta kan bli ett nytt sätt att arbeta där det lokala engagemanget är grunden för verksamheten och kompletteras av kommunen. Samuel Ek har nämligen rätt när han återigen påpekar att något måste göras i fler delar av Luleå.