Vandalismen verkar drivas av djupgående agg. Men dess fortgång möjliggörs också av uppfattningen att religionen bör vara osynlig. Den uppfattning som höjer lite på ögonbrynen men viskar ett tyst ”det ligger ju någonting i det” när det religionsfientliga går bärsärkagång.
I de fall religionen behöver synas bidrar en sådan inställning till ytterligare illvilja. En kyrkobyggnad kan inte gömmas. Klockringningen har stark symbolisk betydelse och skulle lämna ett tomrum i den kristna traditionen om den togs bort. Detta går i klinch med uppfattningen om en privat och gömd tro. Och när man egentligen tycker att en religiös plats inte borde ta upp något utrymme blir man heller inte lika upprörd när den attackeras.
Frågan om vilken plats religion ska få ta i samhället är inte ny. Men forskning om religion och det offentliga har bland annat visat att religionen återfinns i båda det privata och offentliga vare sig man vill eller inte. Därför haltar också en religionsdebatt som ihärdigt hävdar att tron enkelt får stanna hemma.
I konkreta fall gäller det ofta de som arbetar i offentlig sektor. Man får inte be en bön på betald arbetstid. Man får inte bära ett kors runt halsen om man ska möta människor i sin professionella roll. Det bör vara upp till varje arbetsgivare. Man bör dock ha i åtanke att de som inte kan arbeta på en viss plats på grund av sin tro drivs till andra arbetsplatser där man kan det. Det riskerar leda till en stark uppdelning där kristna jobbar på företag som drivs av kristna och muslimer på företag som drivs av muslimer, och där de inte tar del av det offentliga på samma sätt.
I allt detta finns en stor oförståelse för ett religiöst liv. Det som glöms bort är att de flesta troende inte har sin religion som hobby. Det är inte något som tas upp vid hemkomst och utövas någon timma innan middag. Man bär den med sig hela dagen och låter det prägla hur man tänker, agerar och ser på världen runt sig. Detta misstas för något onaturligt, när det som går emot mänsklig natur snarare är alternativet – att lägga undan allt man bygger sin världs- och självuppfattning på vid en angiven tidpunkt.
En vanlig missuppfattning är att det enda alternativet till att lämna tron hemma är att staten blir religiös. Detta är felaktigt. Det finns en balans där man som person fortfarande kan ha sin tro och uttrycka den, utan att det strider mot staten som sekulär. Men en sådan diskussion kan bara komma till skott om man går in i den på rätt premiss – att människor är andliga varelser var de än befinner sig.