Att miljöminister Romina Pourmokhtari (L) nu gör rent hus och byter ut alla ledamöter hade kunnat väcka hopp. Men det gör det inte. I alla fall inte för dem som värnar om rättssäkerhet, äganderätt och ett fungerande skogsbruk.
Miljömålsberedningens syfte är ta fram råd för hur Sverige kan nå miljömålen, samt det övergripande generationsmålet. Nuvarande beredning ska bland annat ta fram en strategi för hur Sverige ska leva upp till EU:s åtaganden för biologisk mångfald och upptag av växthusgaser från markanvändning. Skogsbruket kommer alltså att vara i fokus.
Därför borde det oroa att Miljömålsberedningen nu ska ledas av miljöministerns partikollega Lars Tysklind. Han har varit ledamot i Miljömålsberedningen två gånger tidigare, och även ingått i den hårt kritiserade artskyddsutredningen. Här följde utredarna inte sina direktiv, utan presenterade helt andra förslag.
Utredningen skulle föreslå mer rättssäkra regler vid artskydd, öka förutsägbarheten och tydliggöra när markägare ska få ersättning. Det blev tvärtom. Helt i händerna på Miljöpartiet, var omdömet då. Direktivet att värna och stärka äganderätten kokades ner till att få sina rättegångskostnader ersatta vi process mot staten. Allt i artskyddsutredningen var givetvis inte Tysklinds fel, men i sin nya roll har han mycket att bevisa.
Hans partikollega i beredningen, Elin Nilsson, har dock omdöme om sig att vara relativt kompetent. Det är dock en öppen fråga hur mycket hon kan styra partiet, och hur mycket partiet styr henne. Det går inte att bortse från att L i trakter med skogsbruk, på goda grunder, ofta är i storlek med Miljöpartiet.
Sverigedemokraternas Tomas Brandberg, Kristdemokraternas Liza-Maria Norlin och Socialdemokraternas Joakim Järrebring som också ingår i beredningen är mer anonyma och har inte gjort några större utspel kring skogsbruk. Norlin torde dock ha stöd av partikollegor, och Järrebring kan alltid lyssna på S-veteranen Isak From.
Desto mer aktiva i debatten har Vänsterpartiets Andrea Andersson Tay och Miljöpartiets Maria Gardfjell varit. Båda är starkt emot trakthyggesbruk, som om skogsägare bara hade två helt olika sätt att bruka skog på. Andersson Tay och Gardfjell anser sig tydligen veta bättre än skogsägarna. Det kan också vara värt att nämna att Andersson Tay varit ordförande för Jordens vänner.
Hoppet står alltså i första hand till Moderaternas John Widegren och sedan Centerpartiets Daniel Bäckström som båda faktiskt behärskar ämnets komplexitet. För det är en dikeskörning att tillsätta en Miljömålsberedning med så låg förmåga och ambition att kombinera miljömål och samhällsekonomi. I vissa delar verkar den till och med redan ha bestämt sig.
Miljömålsberedningens besättning får väldigt svårt att arbeta för riktig hållbarhet. Låt oss därför hoppas att regeringen gör som andra regeringar gjort med tidigare beredningars råd, och förpassar dem till skrivbordslådan.