Julen består till stor del av traditioner. En allt viktigare sådan är julfilmerna. Från klassiker som En julsaga, i någon av dess många tappningar, till moderna skapelser som Nu är det jul igen och Tomten är far till alla barnen. Varje familj har sin egen uppsättning filmer som bidrar till julmyset.
Fler än människor verkar uppskatta julfilmerna. När pandemin gjorde att London Aquarium inte hade några besökare blev pingvinerna uttråkade. Hur muntrar man upp en bunt pingviner med livsleda? Julfilmer så klart.
Vi som till skillnad från pingvinerna styr vår egen nöjeskonsumtion kan glädjas åt att vi verkar leva i en julfilmens guldålder. I fjol släppte Netflix den animerade Klaus om tomtens ursprung. En vackert animerad historia för hela familjen med mycket humor och värme utan att för den skull trampa på i invanda spår. En blivande klassiker.
Detsamma kan sägas om Fatman som släpptes alldeles nyligen och som nästan helt har gått under radarn, särskilt i Sverige. Den skulle inte gå att se ens om biograferna var öppna och enda sättet att få tag på den är via Google Film.
Fatman kan sägas vara ett slags blandning av en uppföljare till Klaus och Stålmannenfilmen Man of Steel från 2013. Den senare utgår från premissen vad som skulle hända om Stålmannen var på riktigt. Motsvarande gäller för tomten i Fatman. Båda filmerna kommer fram till att vi inte är värdiga och att vi inte kan hantera det.
Cynismen och humorn står på topp i Fatman. Chris Cringle spelas av Mel Gibson som gör en fenomenal insats som den alltmer buttre jultomten. Här kan också släktskapet till Klaus spåras fram. I den tecknade filmen lyfts mannen som blir tomten av smittsamheten i altruistiska gärningar. Varje god handling ger upphov till en annan är filmens budskap. Fatman kan sägas ta vid längre fram i historien när det visar sig att världen till stor del inte bryr sig.
Tomten vi möter här är desillusionerad och deprimerad. Tomteverkstadens ekonomi är beroende av bidrag från amerikanska staten, som vill ha julstämning då det eldar på ekonomin. Men eftersom allt fler barn får kolbitar av tomten och ersättningen är beroende av antalet utdelade leksaker står tomteverkstaden inför ruinens brant. Effektiviteten i verksamheten är dock oslagbar och tomten får därför en propå från USA:s militär om att tillverka delar till deras stridsflygplan. Han går motvilligt med på detta för att rädda julverksamheten.
Samtidigt ger en rent utsagt ond unge tomten annat att fundera på. Efter att ha fått en kolbit i julklapp anlitar den bortskämda spolingen en lönnmördare – superbt porträtterad av Walton Goggins – för att döda tomten. Berättigandekulturen dragen till sin extrem.
Julen är naturligt traditionsbunden och konservativ. Detsamma gäller många julfilmer, Fatman likaså. Den är en mörk spegelbild av vår tid. Från frånvarande fäder till lättkränkta gangsterungar. Mänsklighetens goda sidor är allt svårare att se.
Filmen växlar sömlöst mellan humor och sorg men slutar med att tomten återfinner sin tro på mänsklighetens fromma. Men han inser också att det i vart inte längre räcker med enbart passiva incitament. Grova felsteg måste bestraffas, för egen hand om så krävs.
Det var länge sedan jag såg en så genuint rolig film. Jag ser fram emot att återkomma till den varje jul under överskådlig tid. Och ju djupare avtryck den gör i populärkulturen, desto bättre är det för den straffdebatt som ännu håller på att blåsa upp.