Ett problem med miljöpolitiken är den aktivistiska och ängsliga byråkratin kring tillstånd, artskydd och andra intrång i naturen. Resultatet? En motsättning mellan människa och natur och därmed hämmad tillväxt för hela landet.
Nu pågår dock en välbehövlig kursändring. Regeringen utreder konkreta åtgärder för enklare och kortare processer för att få miljötillstånd. Man ska också arbeta fram nya regler för nationell fridlysning och ett system för proportionerlig ersättning till markägare som drabbas.
Skogsnäringen och industrin har länge ropat på hjälp i ett system där investeringar bromsas, projekt överklagas och innovationer nekas av vaga principer och en överdriven försiktighet. Men trots möjligheter att underlätta för de utsatta har tidigare röda och rödgröna regeringar valt att inte agera.
Timbros färska rapport Röj upp i tillståndskaoset (2024) förstärker bilden av hur företag och markägare fastnar i långa och kostsamma processer. Gröna projekt som kraftvärmeverk, vindkraftverk och klimatsmarta industrianläggningar hindras ironiskt nog i miljöns namn. De utdragna tillståndsprocesserna och domedagstänket drabbar inte bara företagare utan även vanliga människor. Viktig infrastruktur, som vägar eller tunnlar, försenas eller stoppas helt. Trafiksäkerhetsåtgärder som kan rädda liv avslås på grund av en enda art eller misstänkt känslig miljö. Ett talande exempel är väg 55 i Flens kommun där en “hemlig fågel” försenade ombyggnationen av länets dödligaste vägsträcka med många år.
Naturligtvis ska vi skydda vår natur och dess unika arter. Men när reglerna blir så rigida att de blockerar all utveckling undermineras både människors frihet och deras vilja att delta i miljöarbetet.
Regeringens reformarbete är därför ett välkommet initiativ, förutsatt att både M och KD håller sina vallöften till markägarna. Men vi ska inte förledas att tro att enbart lagjusteringar förmår lösa de djupt rotade problemen. Den springande punkten är, som Timbro formulerat det, politiskt mod.
Det handlar inte om någon kortsiktig populistisk gest, utan om en genuin förmåga att stå fast vid rationella beslut ett ärende i taget. Även när dessa möts av högljudda protester från särintressen både i och utanför myndighetskorridorerna. Först då har samhällskostnaden för miljöbyråkratin en chans att komma ner till en rimlig nivå, och både människor och natur få en chans att växa i samklang.