För att få ett slut på den här typen av myndighetsaktivism behöver detta prövas i högsta instans. Jägare och sportskyttar är utlämnade till handläggares godtycke.
Antalet jaktvapen som använts vid brottslighet är försvinnande litet. Vapenägare är duktiga på att följa lagar och regler, annars blir de nämligen av med vapnen illa kvickt. Jaktvapen är därtill generellt olämpliga för kriminell verksamhet och tillgången på mer ändamålsenliga, illegala vapen har länge varit god.
I Sverige finns runt två miljoner vapenlicenser. 2021 anmäldes 8 713 vapenbrott. En försvinnande liten del av dessa involverade legala vapen.
Naturvårdsverket, inte polisen, avgör vilka egenskaper som gör ett vapen lämpligt för jakt. Det handlar bland annat om kaliber, laddfunktion, ergonomi och riktmedel. Det vill säga allt som påverkar förmågan att genomföra jakten på ett så säkert sätt som möjligt för både jägare och villebråd.
Rättssäkerhet förutsätter att tillämpningen av regelverk ska vara förutsägbar och göras effektivt. Att samma vapen kan vara både lagligt och olagligt beroende på vilken handläggare som får ärendet på sitt bord kan svårligen betraktas som förutsägbart.
Schrödingers älgstudsare lyckas också med konststycket att vara både lämplig och olämplig för jakt beroende på om man frågar Naturvårdsverket eller polisen trots att den senare myndigheten inte har rätt att avgöra den saken. Detta leder till otaliga överklaganden vilket effektivt eliminerar alla spår av effektivitet i handläggningsprocessen.
Att den som vill ha vapenlicens måste genomgå en kontroll från Polismyndigheten är en självklarhet och något väldigt få argumenterar emot. Det måste dock vara enklare att vara laglydig än att vara kriminell.
Hur utbredd antivapenaktivismen är inom polisen är svårt att mäta. Men ingen som sätter sig in i situationen kan sanningsenligt säga att det inte skulle förekomma. Tydliga riktlinjer skulle effektivt sätta stopp för detta och därmed kunna skapa den förutsägbarhet som krävs för en rättssäker process.
Därför vore det nyttigt med ett avgörande i högsta instans som slog fast att polisens roll är att bedöma om personen är lämplig som vapenägare. Sannolikheten att polisen bidrar till att skapa ett sådant prejudikat är lågt, varför arbetet med en ny viltvårdsmyndighet bör snabbas på.