Det började med att KD:s förstanamn i EP-valet, Alice Teodorescu Måwe, tog avstånd från SD i en intervju med DN. Teodorescu Måwe hänvisade till sin egen invandrarbakgrund när hon förklarade att hon i grunden är för flyktingmottagande och möjligheten att migrera mellan länder. Samtidigt ogillar hon SD:s bakgrund i 1980-talets främlingsfientliga miljöer.
Detta fick SD:s partiledare Jimmie Åkesson att surna till och på sociala medier beklaga sig över ”självgoda finborgare” som inte vågar röra sig utanför vänsteretablissemangets åsiktskorridor. Åkessons ilskna kommentar fick i sin tur KD:s partiledare Ebba Busch att rycka ut till Alice Teodorescu Måwes försvar, och påminna om den viktiga roll hon spelade för att föra upp invandringens baksidor på det politiska bordet.
Om detta bråk går det att säga flera saker.
Jimmie Åkesson borde till exempel inte spela förvånad över att Teodorescu Måwe är en principiell anhängare till rätten att röra sig mellan länder. De som följt Teodorescu Måwe vet att hennes kritik handlade om det som var fel med den faktiskt förda svenska invandringspolitiken. Att den tilläts växa på ett sätt som fick skola och socialtjänst att gå på knäna samtidigt som organiserad brottslighet och parallellsamhälle växte.
Alice Teodorescu Måwe har beskrivit sig som klassiskt liberal och som liberalkonservativ. Hon har aldrig företrätt en sverigedemokratisk eller nationalistisk ideologi. Därför blir det löjligt om SD försöker utmåla henne som en slags svikare. Få svenska politiker eller opinionsbildare har varit lika beständiga i sina åsikter.
SD och KD står inte nära varandra ideologiskt. Kristdemokraterna som politisk rörelse växte fram delvis som en reaktion på europeisk nationalism och nationalstatsbyggande. På det sättet står kristdemokratin närmare liberalismen än nationalismen eller ens konservatismen. I synen på migration och flyktingar stod KD länge för ungefär samma politik som C och L. Och fortfarande är det många gräsrötter inom partiet som är starkt engagerade för asylinvandring och för större solidaritet med fattiga länder.
Tidösamarbetet bygger inte på ideologiskt närhet. Moderater, kristdemokrater, liberaler och sverigedemokrater har gått samman av pragmatiska skäl. Partierna har olika utgångspunkter och mål. Däremot förenas de i övertygelsen om att det finns problem i Sverige som måste hanteras. Och i dessa sakfrågor lyckas man samarbeta över förväntan. Det är det viktiga.