Hon representerade partiet i riksdagen mellan 2014 och 2020, och satt även i partistyrelsen. Idag har hon lämnat politiken, tillhör inget parti, men deltar återkommande i nyhetspaneler och i debatten, nu i rollen som självständig opinionsbildare.
Vad var det som fick dig att lämna SD?
– Det var en kombination av orsaker. Dels hade jag personliga skäl med familjen. Men över tid tärde det också att vara ansiktet utåt och försvara hållningssätt som jag kanske hade varit emot internt. Så är det förstås i partiarbete men jag tyckte att det blev lite väl många kompromisser med mina egna ståndpunkter. Och jag var inte bekväm med bilden av mig som syntes utåt. Jag ville få vara mig själv.
När du fortfarande var partipolitiskt aktiv var det många som såg dig som en liberal SD-politiker. Finns det en sådan riktning i partiet?
– Jag skulle inte säga att det finns en liberal falang i SD. Men när jag var i politiken är det sant att det var många som kallade mig liberal. Det började när jag var med i en intern strid i ungdomsförbundet. Motståndarna var de som senare grundade Alternativ för Sverige, AfS, och de använde liberal som ett skällsord. De beskrev mig och andra, till exempel Mattias Karlsson, som superliberaler. Egentligen vet jag inte om jag var särskilt liberal inom SD. Till exempel tycker jag att partiet borde ha behållit mer av sin ursprungliga politik när det gäller saker som abort och synen på EU.
Hur tycker du att det går för SD i Tidösamarbetet?
– SD har ju utmålats som de stora vinnarna, men jag tycker faktiskt att partiet har fått ge upp ganska mycket av det egna. Visst har det blivit en strängare migrations- och kriminalpolitik. Men det var områden där M och KD hade svängt redan innan valet. Det var inga förhandlingssegrar utan snarare frukten av att man lyckats att påverka debatten redan tidigare.
– Jag är också besviken över att SD inte driver sina mer mjuka profilfrågor inom Tidösamarbetet. Man kunde ta tydligare strid också för fattigpensionärer och de utförsäkrade. I ett samarbete med de borgerliga borde SD vara den sociala kraften. Nu är jag rädd att man blir det andra beskyllt SD för att vara; unga arga män.
Hur ser du på Tidöregeringen? Levererar den?
– På det stora hela är det bättre än alternativen. Men jag är också kritisk i de fall jag tycker att pendeln har svängt lite väl snabbt. Jag är rädd för att regeringen tar för många auktoritära steg utan att tänka efter. Man är till exempel väl snabb med att ge polisen nya verktyg. Jag tror det handlar om att man så mån om att uppvisa resultat att man gör saker bara för att visa att man gör något. I stället för att utreda och veta att det man gör verkligen ger rätt effekt på sikt. Risken som jag ser är att pendeln slår tillbaka.
Just nu ser vi dig i kommentatorsrollen och i nyhetspaneler. Men är det möjligt att du kommer tillbaka till partipolitiken igen?
– Jag gillar politik och jag stänger inga dörrar, men för närvarande finns inget parti där jag skulle vara bekväm att engagera mig. Just nu vet jag faktiskt inte ens vilket jag ska rösta på. Det pågår många förflyttningar där jag inte vet var partierna kommer att landa. Idag vet ingen längre vad ett visst parti kommer att ha för linje om några år. Partierna ändrar sig för att få mer makt. Jag önskar att det fanns mer av ideologisk kompass.
Varför gick du med i SD? Vilket var ditt så kallade Jimmie-moment?
– Jag minns att jag såg en debatt i SVT Debatt våren 2009. Det var när tidningen Aftonbladet gick ut med att de inte skulle erbjuda SD reklamplats som andra partier. Jag blev frustrerad över hur SD behandlades annorlunda och orättvist. I en stark demokrati som Sverige borde man ju ha råd att lyssna på andras argument. Det gjorde att jag började titta närmre på partiet och jag kände att SD var det parti som låg närmast mig åsiktsmässigt. Visst fanns det saker jag inte höll med om men jag tänkte att det var sådant jag kunde försöka ändra om jag gick med. Så det gjorde jag.