Anna Lindstedt, Sveriges tidigare ambassadör till Kina, friades i går av en enig tingsrätt. Domstolen förefaller dock ha tolkat och tillämpat den gamla lagen om egenmäktighet vid förhandling med främmande makt på ett stringent och rimligt sätt.
Fallet går tillbaka till ett möte på ett hotell i Stockholm i fjol där Lindstedt sammanfört två kinesiska affärsmän med den av Kina kidnappade svenske bokförläggaren Gui Minhais dotter, Angela Gui. Detta skedde under förevändningen av ett jobberbjudande som skulle förmedlas. Efter ett tag fick Angela Gui veta att om hon inte slutade att uppmärksamma och kritisera Kinas hantering av hennes far skulle hon kanske aldrig få se honom igen.
Det är högst anmärkningsvärt att ambassadörens försvar bland annat har gått ut på att hon inte har förhandlat med främmande makt. Att hon enligt domstolen skulle haft rätt att göra det även om så var fallet är en sak, men att Lindstedt försvarar sig med att det bara var två affärsmän är anmärkningsvärt.
I Kina finns inte konceptet "bara en affärsman". Ett av det kinesiska kommunistpartiets stora framgångar var att man lyckades så att säga göra det möjligt för medelklassen att vara kommunister. Du kan göra affärer i Kina, du kan till och med bli rik på kuppen. Men du står alltid i partiets, eller numera möjligen president Xi Jinpings, tjänst.
Kina använder sig regelbundet av affärsmän som agenter för att uppnå regimens politiska mål. Detta är något som är allmänt känt men som också framgår med all önskvärd tydlighet i Säpos över 600 sidor långa förundersökning.
Att den tidigare ambassadören kan påstå sig tro någonting annat är häpnadsväckande. Det måste dock antas att hon faktiskt menar vad hon säger. Detta i sin tur pekar på en oerhörd aningslöshet på utrikesdepartementet gentemot världens största totalitära stat.
Svensk utrikespolitik förefaller ofta att präglas av en enveten oförståelse för hur andra länder fungerar. Detta är förstås en politisk fråga och hur olämpligt det än kan tyckas vara något som varje regering har att avgöra. Men det kan inte få känneteckna diplomatkåren. Om Lindstedts förståelse för det kinesiska samhället är kännetecknande för svenska diplomater i allmänhet är det oerhört allvarligt.
Sveriges diplomatiska beskickningar ska förstås representera och främja svenska intressen men också vara en källa till kunskap om landet i fråga.
Lindstedt har förmodligen agerat efter bästa förmåga. Men det var inte tillräckligt. Ansvaret för detta vilar dock inte främst på henne utan på hennes chefer på UD. Denna aningslösa inställning till Kina måste upphöra. Sverige har svårt nog att försvara sina intressen gentemot Kina under de bästa av omständigheter. Ordentlig kompetens på beskickningarna borde vara en självklarhet.
Fallet har även återigen visat att Kina ägnar sig åt vad vi vänligt kan kalla påverkansarbete i Sverige. Av någon anledning har Sverige blivit något av ett pilotfall för Kina som vill se hur långt man kan gå i relationen till en annan stat. Detta behöver tas på större allvar och Sverige måste söka samarbeten med länder som också ser hotet som Kina utgör och som är villiga att agera. Till detta duger inte EU som präglas av den tyska inställningen att allt som spelar roll är Kinas pengar.
Tiden då det gick att yrvaket påstå att Kina nog är ett vänligt land som bara vill väl är över. Svensk utrikespolitik måste präglas av en ökad grad av realism.