Det skedde i dubbel bemärkelse i skuggan av coronakrisen. Publiken var både gles och liten, vilket återspeglar SD:s utveckling i opinionen sedan pandemin slog till.
Det ledarskap för Sverige som SD så ofta efterlyser är inget dess företrädare har lyckats personifiera under krisen. Förslagen som har kommit kring coronahanteringen från landets tredje största riksdagsparti har också varit anmärkningsvärt grunda. Som att statsepidemiolog Anders Tegnell – en mellanchef på Folkhälsomyndigheten – ska tvingas avgå på grund av bristande smittskyddsåtgärder. Hade det varit ett skarpt menat förslag skulle avgångskravet ha riktats mot regeringschefen i riksdagen. Och nu är det i stället frågan om munskydd som Sverigedemokraterna driver mest ihärdigt.
Om det rört sig om en annan partiledare än Jimmie Åkesson – som i mångt och mycket har skapat det parti han leder – skulle SD:s hantering av krisen troligen ha lett till ifrågasättande av ledarskapet. Men nu stod Åkesson på hemmaplan i Sölvesborg och höll tal. Mallen för framträdandet kändes igen. Angreppen på de politiska motståndarna var tuffa. Samhällskritiken hård.
Att Åkesson är den mest erfarna partiledaren av alla i riksdagen märks. Han lyckas för det mesta framställa sig som den som slår underifrån – och som får rätt i efterhand. Innehållsmässigt bjöd talet på det förväntade. Migration, äldres situation och brottslighet dominerande. Det är naturliga frågor att lyfta nu, för såväl SD som de andra partierna. Ur ett rent partitaktiskt hänseende kan det ses som ett problem för SD. Och troligen är det en anledning till att Åkesson i talet gick hårt åt att regeringen gick med på en ökning av avgiften till EU. Att ifrågasätta EU kan återigen ge partiet en mer utpräglad position.
Men trots att SD verkar kämpa lite med sin plats i det politiska landskapet lär partiets största problem vara det som har framskymtat under coronapandemin. Trots många år i den lagstiftande församlingen och horder av tjänstemän har SD svårt att under tidspress reduceras sin politik till lagstiftning.
SD:s overksamhet under coronakrisen är också en påminnelse om att politik handlar om mer än att få till ett slagkraftigt budskap som kan vinna val. Det är till och med mer än att lyssna och lära av människor, även om den egenskapens värde inte nog kan betonas. De folkvalda måste under tidspress och med bristande information kunna fatta kvalificerade beslut och stå för dem. Beslut som dessutom inte går att lägga på några andra än folkets främsta företrädare.
Jimmie Åkesson är en mästare på plakatpolitik och efterklokhet. Kanske är det därför som SD-ledaren tar ordentlig ton först nu, när vårens krisläge i alla fall tillfälligt är över.