En man dömd för mord och en annan dömd för mordförsök fritogs nyligen från ett ungdomshem i Lund där de avtjänade sitt straff i form av sluten ungdomsvård. Det visade sig vara lättare än man tror. De placerade tillåts stå i fri kontakt med omvärlden. De uppmuntrad till och med att ta med sig sina mobiltelefoner så att de kan göra det.
Att detta leder till att grovt kriminella använder sig av den här möjligheten för att kommunicera inte med mamma eller farmor utan med sina gäng kan inte gärna förvåna någon. Och precis så har det också blivit. Som av en händelse är det också ungefär vad som krävs för att dessa privilegier ska kunna dras in.
Om det låter vanvettigt beror det på att det är det. Rakt igenom. Och det har en lika tragisk som naturlig förklaring: barnkonventionen. Efter att barnkonventionen – i ett utslag av lagstiftningstekniskt vansinne – gjordes till svensk lag vid årsskiftet har diverse regler setts över runtom i landet. Och det har bland annat lett till att intagna på ungdomshem, oavsett om de är dömda brottslingar eller tvångsvårdade med hjälp av lagen om vård av unga, numera har rätt till närmast fri tillgång till internet.
Att påstå att det skulle vara barnkonventionens fel är dock väl magstarkt. Det beror inte på den, utan på Sverige. 196 länder har ratificerat barnkonventionen. Antalet länder som har tolkat den som att dömda brottslingar ska ges fri tillgång till kommunikation med sin kriminella omvärld torde vara försvinnande litet. Det mest sannolika är att vi är helt ensamma om denna lysande tolkning. För det är så vi gör.
Sverige har ett problem med internationella konventioner och överenskommelser. Vi kan helt enkelt inte bara ansluta oss till ett avtal och sedan hålla oss till det på en rimlig nivå. Vi måste gå längst, tolka det hårdast och piska oss själva med vår egen tolkning. Faktiskt påfallande likt flagellanter, gisslare. Dessa trodde sig kunna uppnå syndernas förlåtelse genom ofta ganska brutal självspäkning.
Det är Sverige i ett nötskal. Vilka synder vi hoppas få förlåtna är något oklart. Möjligen handlar det mer om en enveten vilja att bevisa att vi är världens mest internationella land. Därför kan vi inte ens försöka införliva barnkonventionen i svensk rätt utan att ge dömda mördare mycket långtgående rättigheter som går stick i stäv med anledningen till att vi låste in dem från första början.
Och det är inget olycksfall i arbetet. Så här blir det varje gång. Andra länder gör ofta sitt yttersta för att slippa förändra mer än nödvändigt. Man kisar lite och vips så stämmer inhemsk lag plötsligt rätt bra överens med det nyss ingångna avtalet. Så har Sverige traditionellt också gjort. Det kallas fördragskonform tolkning och är ett tämligen praktiskt tillvägagångssätt.
Men inte minst EU-inträdet har tvingat oss att allt oftare inkorporera internationella överenskommelser i svensk rätt på ett annorlunda sätt. Och det slutar aldrig väl. Ett annat exempel på detta är förstås EU:s nya vapendirektiv som regeringen gång på gång försöker överimplementera. Detta samtidigt som man försöker ge sken av motsatsen. Och just att man känt sig tvingad att i vart fall påstå att man gör en minimitolkning, även om det har varit uppenbart osant, har varit en källa till visst hopp. Men så kommer den här nyheten.
Det är bara att inse. Sverige är inte moget att ingå internationella överenskommelser och bör i mesta möjliga mån avstå från det. Vi klarar helt inte av att hantera på ett ansvarsfullt sätt.