I polisens nationella lägesbild från 2018 bedömde man att omkring 4 800 utländska medborgare befann sig i Sverige för att tigga. Exakt hur många som finns i landet nu tycks vara svårbedömt, men att tiggeriet fortsatt existerar råder det naturligtvis inga tvivel om.
De så kallade EU-migranterna, varav en stor andel är romer från Rumänien, har det förvisso inte alldeles lätt. De är utsatta, fattiga och diskriminerade i sina hemländer. De hade, får man förmoda, hellre haft ordnade liv med förvärvsarbete, pensionsavtal och sociala skyddsnät. Vi har det generellt gott ställt i Sverige, och ekonomiska möjligheter att sörja för de tiggare som vistas här.
Men pantpengar från välmenande svenska medborgare kommer aldrig att kunna trygga EU-migranternas långsiktiga framtid. Det är dessutom helt befängt att dessa pantpengar i varje fall delvis går till kriminella ligor, som bland annat ägnar sig åt människohandel och prostitution. Till och med Magdalena Andersson (S) uttryckte för några år sedan att den som ger pengar till tiggare ska veta att man riskerar att bidra till människohandel.
Den fria rörligheten i EU är i grund och botten fantastisk. Europeisk integration och kulturellt och språkligt utbyte stärks av möjligheten att utan visum, arbetstillstånd eller uppehållstillstånd vistas i annat EU-land i upp till tre månader. Men att skapa en grogrund för mer eller mindre organiserat tiggeri kan aldrig ha varit tanken. Att den fria rörligheten missbrukas på detta flagranta sätt är inte bra. Sverige har kämpat hårt under 1900-talet för att bygga ett samhälle där våra medborgare ska slippa behöva tigga för sin överlevnad. Det ska vi vara stolta över. Men Sverige vare sig kan eller bör stå till svars för andra europeiska staters strukturella tillkortakommanden.
Politiken finns till för att adressera och hantera samhällets möjligheter och utmaningar. EU-migranter som tigger pengar, skapar otrygghet för medborgarna och bor i sanitärt mycket bristfälliga tältläger utanför våra stadskärnor utgör försiktigt uttryckt en utmaning. Detta är inget som vi i takt med att åren går borde vänja oss vid och acceptera.
Regeringen kan gott väcka liv i frågan om ett nationellt förbud mot tiggeri, som man exempelvis har i Danmark. Och i Rumänien. Det skulle förvisso inte lösa EU-migranternas ekonomiska och sociala utsatthet, men det skulle med största sannolikhet lösa Sveriges problem med importerat tiggeri.