Åke Lundkvist, professor i biologi vid Uppsala universitet, arbetade under coronapandemin vid Statens bakteriologiska laboratorium. Efter att i yrket ha testat provtagningskit för antikroppar mot covid-19, blev flera enheter över. Han valde då att dela ut vissa överblivna kit till bekanta så att de skulle veta ifall de var immuna eller ej.
Efteråt verkade det som att betydligt färre av Lundkvists bekanta hade antikroppar än vad som kunde förväntas av Folkhälsomyndighetens dåvarande modeller. Därför ansåg han sig etiskt förpliktigad att gå ut med resultaten i Upsala Nya Tidning. Detta fick den statliga myndigheten Överprövandenämnden för etikprövning, Önep, att anmäla åtal för att Lundkvist hade saknat etikprövningstillstånd, vilket bestraffas med upp till två års fängelse.
Nyligen meddelades dom i målet där Lundkvist frikändes. Uppsala tingsrätt fann att provtagningarna inte var ett forskningsprojekt. Som Lundkvist anförde, saknades bland annat forskningsavsikt, hypotes, frågeställning, urvalsprocess, finansiering eller avsikt att publicera resultaten.
Utfallet är naturligtvis glädjande, men kommer inte runt det grundläggande problemet med statlig etikprövning. Det är fel i sig att viss forskning ska behöva tillstånd från staten.
Etikprövningslagen infördes år 2003 men skärptes år 2017 som ett svar på Macchiariniskandalen. Forskning som utförs ”på människor” kräver att forskaren söker etikprövningstillstånd från Etikprövningsmyndigheten, EPM, där Önep är överklagandeinstans. Ges inte tillstånd är det brottsligt att utföra forskningen.
Lagskärpningen år 2017 tillsammans med införandet av GDPR i Sverige innebar därtill att inte bara medicinsk forskning omfattas. Utan i princip all samhällsvetenskaplig forskning kräver tillstånd, eftersom den "begås på människor". Den bredare tolkningen har lett till omfattande kritik från forskningssamhället.
Under lång tid krävdes dock inte statligt tillstånd, utan fram till 2003 gjordes etikprövningen av akademien själv på varje lärosäte. Det vore en bättre ordning som både skulle göra forskningen friare och förhoppningsvis prövningen mer grundad i varje vetenskapsfälts egen praxis. Faktiskt skadliga handlingar, skulle naturligtvis fortfarande vara olagliga. Paulo Macchiarini, som alltså var verksam då etikprövningslagen redan fanns, dömdes exempelvis i juni för grov misshandel för sina ingrepp med syntetiska luftstrupar.
Utbildningsminister Mats Persson (L) har aviserat att lagen skall revideras för att åtgärda problemen. Det är en god ansats men inte tillräckligt. Lagen och de tillhörande myndigheterna EPM och Önep bör helt avskaffas. Vilken forskning som får bedrivas bör aldrig vara upp till statsmakten.