Kyrkans skogsinnehav har länge varit föremål för en politiskt färgad debatt. Röda och gröna partier och intressen har trots de goda resultaten ifrågasatt skogsbruket som i allt väsentligt skett enligt etablerade metoder och utifrån de lokala förvaltarnas beslut. Hyggesfritt har varit det återkommande mantrat. Precis som att det bara finns två sätt att sköta en skog. Det är fel.
Utifrån debatten som förevarit beslutade kyrkomötet i november 2021 att göra en översyn av det regelverk som styr förvaltningen av kyrkans prästlönetillgångar. Innan jul kom första delbetänkandet.
Enligt kyrkoordningen ska Svenska kyrkans skog, och andra prästlönetillgångar, förvaltas med målet att så effektivt som möjligt ge ekonomisk avkastning till kyrkans verksamhet. Utredaren Göran Enander, tidigare ordförande för Naturskyddsföreningen, vill emellertid ändra formuleringarna i uppdraget. ”Jag har kommit fram till att det behövs nya skrivningar för att bättre balansera de olika dimensionerna, som inkluderar andlig och existentiell hållbarhet”, säger han till Kyrkans Tidning.
I arbetet för att nå denna slutsats har Enander träffat både företrädare för miljöorganisationer och andra som vill se en omläggning av kyrkans skogsbruk samt de som faktiskt sköter skogen. Tyvärr är det tydligt att han lyssnat mest på miljöorganisationerna. Det gör att utredningen hör hemma i papperskorgen.
För lejonparten av de som har synpunkter på kyrkans skogsbruk bryr sig inte om de i runda slängar 600 miljoner kronor tillgångarna varje år bidrar med till kyrkokassan. De bryr sig inte om skogen, kyrkan, tron eller det andliga. Deras främsta mål är att använda kyrkans skog som en plattform för sina egna idéer.
Genom att infiltrera och påverka en verksamhet som inte enbart är beroende av skogsavkastning kan de ersätta fungerande och etablerat skogsbruk med ekonomiskt ohållbara metoder och ändå hävda att "allt fungerar perfekt". Detta är mycket skadligt för landets skogsägare.
Ännu bättre vore därför att kyrkan sålde av sin skog och satte pengarna i fonder eller andra värdepapper. På så vis kan kyrkan vara säker på sin förmåga att kunna fortsätta finansiera diakoni och annat kyrkligt arbete. Genom att omvandla det fasta skogsägandet till en mer likvid form skulle kyrkan också ha större flexibilitet och möjlighet att direkt stödja behövande samhällen och individer.
Det skulle också eliminera risken för att kyrkans skogsinnehav inte bara politiseras, utan till och med förstörs av de som inte vill att vi brukar skog. Både kyrkan och dess skog förtjänar bättre än att reduceras till en bricka i ett sådant politiskt spel.