Isbrytare är imponerande. De påminner om vänliga jättar som träget kämpar för att hålla våra maritima farleder öppna. Risken är att de snart förvandlas till lika mytologiska väsen som jättarna. Trots insikt om de skriande behoven väljer regeringen att inte genomföra den behövliga uppgraderingen av isbrytarflottan.
Sjöfartsverket har fem isbrytare. Tre av dem, Atle, Frej och Ymer, har som huvudsaklig uppgift att hålla Bottenvikens farleder öppna. De tre trotjänarna är dock i stort behov av att bytas ut, vilket beskrevs väl i en artikel i Kuriren i går.
Atle, Frej och Ymer är mellan 43 och 46 år gamla. Behovet av ett generationsskifte har funnits ett tag och var på väg i mitten av 2010-talet i ett projekt tillsammans med Finland och Estland. Då insåg man dock att industrins behov växer. Fartygens tonnagekapacitet behöver och kommer att öka och de modeller som fanns till hands levde helt enkelt inte upp till kraven som framtiden ställde. Nyanskaffningen pausades därför tills man var säker på vad det var man behövde. Det var klokt, annars hade industrins möjligheter bromsats väsentligt i regionen och det svenska välståndet minskat.
Behovet i sig har det däremot aldrig rått någon tvekan om. De tre isbrytarna är nu i väldigt dåligt skick, tänk ståltråd och silvertejp. Att de är så gamla gör att det inte finns några reservdelar. Går en pump sönder får man försöka en som är så lik som möjligt och själva anpassa den så att den går att använda. Det är oerhört ineffektivt och kostnadsdrivande.
Det hade också varit rimligt att tro att en rödgrön regering skulle se miljövärdet av en ny generation isbrytare. Märkligt nog levde 1970-talet inte upp till våra samtida förväntningar på ren energi.
Enligt Anders Dahl som är chef för Sjöfartsverkets isbrytarflotta är infrastrukturdepartementet väl införstådda med behoven och förstår vikten av dem. Det innebär att det är statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson som bromsar förnyelsen. Mot bättre vetande.
Det finns pengar till det mesta. De symbolpolitiska snabbtågen i södra Sverige får kosta flera hundra miljarder kronor utan krav på lönsamhet eller miljönytta. Men att sätta av knappt sju miljarder kronor (högt räknat) för att säkra att vattenfarlederna i norra Sverige alls kan hållas öppna under vintrarna är tydligen omöjligt. Detta trots att industrin är direkt beroende av det, att åtskilliga arbeten och stora skatteintäkter beror på det och att miljön skulle vinna på det. Det är ett svek mot hela landet.