LVU-kampanjen fick stort medialt genomslag år 2022, men kampanjen fortsätter i viss mån än. Det började med att ett stort antal arabiskspråkiga konton på sociala medier spred konspirationsteorier om att socialtjänsten missbrukar LVU för att tvångsomhänderta muslimska barn.
Kampanjen var ett av skälen till att terrorhotnivån i Sverige höjdes förra året. Mer än var tredje socialsekreterare i utsatta områden har också uppgett i en enkätundersökning att de känt sig hotade till följd av kampanjen.
När det var som allra värst försökte till och med mer etablerade röster att slå mynt av oron. Under valrörelsen tog Vänsterpartiets Linda Snecker tillfället i akt att, framför en publik i ett utsatt område i Linköping, anklaga Liberalerna för att vilja omhänderta tvååringar som inte pratar perfekt svenska.
Med bakgrund av detta är det inte konstigt att Socialstyrelsen valde att undersöka huruvida det fanns någon sanning i påståendena. Man fann att det visserligen är vanligare att barn med utlandsfödda föräldrar omhändertas, men bara om man bortser från socioekonomi. När man jämförde barn med hänsyn till deras uppväxtvillkor var sanningen det motsatta. Då var det hela 50 procent mindre sannolikt att ett barn med utlandsfödda föräldrar omhändertas än om föräldrarna var födda i Sverige.
Att anklagelserna mot socialtjänsten skulle visa sig vara substanslösa var nog för de flesta väntat. Men att rapporten visar att färre barn till utlandsfödda föräldrar blir omhändertagna är inte nödvändigtvis ett gott tecken för gruppen. Det kan också vara ett tecken på att barnen har svårare att få tillgång till den hjälp som kanske behövs. Kanske för att socialsekreterare inte vill riskera att reta upp en till LVU-kampanj, eller för att föräldrarna motsätter sig insatser eftersom man hört att socialtjänsten är farlig.
Liknande problematik finns exempelvis inom den psykiatriska vården, där utlandsfödda i mindre utsträckning söker hjälp men oftare behöver tvångsvårdas. Misstron är bred och i vissa fall djupt rotad.
Att frågan utretts och det kan konstateras att muslimska barn inte utsätts för systematisk orättvisa av socialtjänsten är givetvis väldigt bra. Men att det ens behöver utredas är ett klart tecken på hur långt vi har att gå gällande integrationen. Att rätt så många människor verkar vara beredda att tro att staten är intresserad av att kidnappa deras barn är ett allvarligt problem.